Irans regionala inflytande, som för ett halvt decennium sedan verkade på frammarsch, är nu i snabb tillbakagång. General Qasem Soleimanis vision om en obruten landkorridor från Teheran till Beirut har grusats. Denna förändring är inte enbart ett resultat av militära motgångar, utan kan i hög grad tillskrivas Irans djupa ekonomiska och politiska problem.
Landets ”gråzonsstrategi”, som bygger på ombud och destabilisering, har länge varit ett centralt verktyg i dess utrikespolitik. Genom att stödja grupper som Hizbollah, Houthierna och olika miliser i Irak och Syrien har Iran kunnat utmana sina rivaler, främst USA, Saudiarabien och Israel, utan att riskera ett fullskaligt krig. Men denna strategi kräver betydande resurser och en förmåga att samordna politiska, militära, ekonomiska och informativa insatser. Just här har Iran misslyckats kapitalt.
Efter att ha förkastat ett slutgiltigt förslag till kärnkraftsavtal 2022, eskalerade Iran sina provokationer i regionen, bland annat genom attacker mot handelssjöfarten. Dessa handlingar, i kombination med stöd till Ryssland i kriget mot Ukraina, förvärrade landets internationella isolering. Samtidigt ledde den oväntade Hamasattacken mot Israel i oktober 2023 till en dramatisk förändring i den regionala dynamiken.
USA övergick från en strategi att begränsa Irans inflytande (”push back”) till en mer aktiv strategi för att rulla tillbaka det (”roll back”). Genom att stödja Israel och genomföra riktade attacker mot iranskstödda grupper, har USA lyckats försvaga Irans allierade, däribland Hizbollah och Houthierna, samt störta Assadregimen i Syrien. Viktigt är också att USA lyckats göra detta med en förhållandevis begränsad direkt militär inblandning.
Men Irans reträtt kan i grunden härledas till landets ekonomiska svagheter. Interna motsättningar, korruption och ineffektivitet, i kombination med hårda sanktioner, har lamslagit den iranska ekonomin. Landet har misslyckats med att skapa en fungerande ekonomisk modell och har inte kunnat omvandla sitt regionala inflytande till hållbar ekonomisk hävstång. Resultatet är minskade oljeinkomster, utbredd korruption, låg handelsfrihet och minimala utländska investeringar. Denna ekonomiska kris har i sin tur undergrävt stödet för regimens regionala äventyr och försvagat dess förmåga att finansiera och beväpna sina allierade.
Iran står nu inför ett vägskäl. Landet kan antingen fortsätta på den konfrontativa vägen, med dess allt tydligare misslyckanden, eller välja en väg mot ekonomisk utveckling och reformer. Den förra vägen ledde till en kortvarig landkorridor till Medelhavet, en korridor som nu är förlorad. Den senare vägen kan potentiellt lyfta Iran till en position av regional och global betydelse.
Vilken väg Iran väljer beror på om man kan kasta ut mullorna från makten och ett modernt och fredligt styre tar över landet. Det kan bara åstadkommas av iranierna själv i dagsläget.