EU:s miljöministrar har, efter en nattmangling, enats om ett radikalt utsläppsmål. Men bakom den självbelåtna fasaden inför klimattoppmötet COP30 döljer sig en realekonomisk bomb. Det drakoniska 90-procentmålet är en plan för en systematisk avindustrialisering av Europa, där vanliga medborgare och företag tvingas betala notan för en utopisk vision.
Sent i natt lyckades EU:s miljöministrar, precis i tid för det internationella klimattoppmötet i Brasilien, pressa fram en överenskommelse. Målet, som drivits fram av EU-kommissionen, är att minska unionens växthusgasutsläpp med 90 procent till 2040.
På papperet är det en triumf för den gröna agendan. I verkligheten är det en katastrof för europeisk konkurrenskraft.
Denna överenskommelse är inte ett tecken på enighet, utan på en djup splittring som nödtorftigt dolts. Att mötet pågick ”well into the night” vittnar om det enorma motstånd som finns från medlemsländer som faktiskt förstår vad detta innebär. Medan länder som Tyskland drivit på för symboliska siffror, har mer industriberoende nationer som Frankrike och Polen kämpat desperat för ”kryphål” i form av koldioxidkrediter – ett tydligt tecken på att de inser att det faktiska målet är omöjligt att nå utan att slå sönder sina ekonomier.
Den realekonomiska konsekvensen
Låt oss vara tydliga med vad ett 90-procentigt reduktionsmål på bara 16 år innebär. Det är inte en ”omställning”; det är en de facto nedläggning av enorma delar av Europas ekonomiska bas.
Detta är en direkt attack mot tung industri, tillverkning, transportsektorn och i förlängningen hela vår energiförsörjning. Företag som redan kämpar med höga energipriser och global konkurrens kommer nu att påföras en regulatorisk börda som gör det omöjligt att verka inom unionens gränser.
Varje fabrik som tvingas stänga på grund av dessa orealistiska krav är inte bara en siffra i en utsläppsrapport; det är hundratals, ibland tusentals, förlorade arbetstillfällen. Det är lokalsamhällen som dör, skatteintäkter som försvinner och en kompetensflykt vi inte kan hämta oss ifrån.
Koldioxidläckage: Världens största utsläppare tackar och tar emot
Den mest skadliga ironin i EU:s plan är att den inte kommer att ha någon märkbar effekt på det globala klimatet. Den kommer bara att flytta utsläppen – och jobben.
Samtidigt som EU-ministrar poserar för kameror, konstaterar artikeln att Kina, världens i särklass största utsläppare, har satt ett vagt och lågt mål som de ”förmodligen kommer att möta och eventuellt till och med överskrida”. Det är enkelt att överskrida ett mål man satt på marken.
Resultatet av EU:s politik blir därför ett massivt ”koldioxidläckage”. Europeiska företag kommer antingen att gå i konkurs eller tvingas flytta sin produktion till Asien och andra regioner där de kan verka utan dessa drakoniska restriktioner. Utsläppen minskar därmed inte globalt – de flyttar bara utomlands.
Europa blir kvar med arbetslösheten, de högre levnadskostnaderna och det strategiska beroendet av att importera samma varor som vi tidigare tillverkade själva, nu producerade av våra geopolitiska rivaler.
En politik för att bli fattigare
Till och med FN:s generalsekreterare, som citeras i artikeln, medger att en tillfällig överskridning av 1,5-gradersmålet är ”oundviklig”. EU har alltså valt att genomföra en ekonomisk chockterapi som kommer att lamslå kontinenten, för att uppnå ett mål som unionens egna allierade i FN redan har avfärdat som orealistiskt.
Denna överenskommelse handlar inte om miljöledarskap. Det är en politisk manöver, designad för ett klimattoppmöte, som offrar europeiskt företagande och vanliga arbetares välstånd på klimatpolitikens altare. EU har valt en väg mot att bli fattigare, mindre industrialiserat och mer beroende av omvärlden.