I en ny analys i Washington Post argumenterar Jason Willick för att Donald Trumps aggressiva expansion av presidentämbetets makt är ett tveeggat svärd: ”With great presidential power comes great presidential blame”. När Trump nu river byråkratiska hinder och centraliserar beslutsfattandet, gör han sig samtidigt ensamt ansvarig för resultatet. Om ekonomin kraschar eller utrikespolitiken misslyckas, finns ingen ”djup stat” eller kongress att skylla på. Detta är en risktagning som står i bjärt kontrast till det politiska ledarskapet i Europa, där rädslan för ansvar har blivit den styrande principen.
Medan Washington nu präglas av en exekutiv makt som testar konstitutionens gränser för att genomdriva sin vilja, ser vi i Europa en motsatt och oroande trend: en politisk klass som verkar göra allt för att undvika reell makt. I kristider, när handlingskraft är som viktigast, gömmer sig europeiska politiker ofta bakom koalitionsförhandlingar, överstatliga EU-direktiv eller ”juridiska omöjligheter”.
Flykten från ansvaret
Den amerikanska utvecklingen, som beskrivs i Washington Post, visar på en ledare som är villig att ta risken att misslyckas spektakulärt för chansen att lyckas stort. I Europa ser vi sällan denna vilja. Här har politiken reducerats till förvaltning.
När energikrisen slår till eller gängkriminaliteten eskalerar, pekar svenska och europeiska politiker ofta på externa faktorer. ”Det krävs en utredning”, ”vi måste invänta EU:s besked”, eller ”lagstiftningen tillåter inte detta”. Detta är inte statsmannaskap; det är en administrativ flykt från det mandat väljarna gett dem. Genom att binda sina egna händer slipper man fatta de impopulära beslut som krävs för att vända en negativ utveckling. Man väljer vanmakten för att slippa skulden.
Faran med att ”äga” problemet
Washington Post-artikeln belyser just denna fara: Om du tar makten, äger du konsekvenserna. För en politiker är detta livsfarligt. Att, likt Trump, hävda att ”jag ensam kan fixa detta” är att ställa sig på en piedestal där fallhöjden är total.
Om en europeisk ledare skulle agera med samma exekutiva beslutsamhet – exempelvis genom att ensidigt riva upp energipolitiska avtal för att rädda industrin eller sätta in militär för att säkra gatorna – skulle domen bli hård om resultatet uteblev. Rädslan för att bli syndabock för impopulära men nödvändiga beslut (som nedskärningar eller inskränkningar av viss bekvämlighet) gör att status quo bevaras in i det sista, även när skeppet tar in vatten.
Allvarstider kräver modet att misslyckas
Men här måste vi vara ärliga: Alternativet till handlingskraft är inte trygghet, utan förfall.
I tider av kris – oavsett om det gäller krig i vårt närområde eller en imploderande välfärd – är passivitet det största sveket. En sann statsman måste våga greppa makten och använda den, väl medveten om att historiens dom kan bli hård.
Lärdomen från Washington är inte att vi ska eftersträva autokrati, utan att vi måste återupprätta kopplingen mellan makt och ansvar. Vi behöver politiker som vågar säga: ”Jag fattar detta beslut. Det kommer att göra ont, och det kanske misslyckas. Men jag gör det för att det är nödvändigt, och jag tar konsekvenserna om jag har fel.”
Att undvika makt för att skydda sin egen karriär är feghet. Att ta makt, använda den för nationens bästa, och stå rakryggad oavsett utgång – det är ledarskapet, som vi i Medborgerlig Samling strävar efter i valet 2026!