Nyheten om att USA, under Trump-administrationen, öppnar för att sälja F-35 Lightning II till Saudiarabien har skickat chockvågor genom Mellanösterns säkerhetspolitiska landskap. I decennier har USA:s politik styrts av principen om Israels ”Qualitative Military Edge” (QME) – garantin att Israel alltid ska ha teknologiskt överläge mot sina grannar. Men om Riyadh nu får tillgång till samma femte generationens stridsflygplan som Jerusalem, är detta övertag då dött? Svaret ligger inte i flygplansskrovet, utan i vad som finns under skalet.
Enligt rapporter från Breaking Defense har nyheten mottagits med en blandning av oro och pragmatism i Israel. Israel är idag den enda operatören av F-35 i regionen, vilket har garanterat ett luftherravälde som sträcker sig långt utanför landets gränser. En försäljning till Saudiarabien skulle fundamentalt rita om kartan för luftmakt i regionen. Men för att förstå den reella maktbalansen måste vi se bortom modellbeteckningen och analysera skillnaderna i systemintegration, beväpning och doktrin.
”Standard” F-35 vs. F-35I ”Adir”: En avgörande skillnad
Den enskilt viktigaste faktorn som bevarar Israels övertag är att de inte flyger en standardversion av planet.
- Saudiarabiens version (F-35A Standard Export): Om affären går igenom kommer Saudiarabien sannolikt att köpa en standardversion av F-35A. Detta är ett oerhört kapabelt system, men det är i grunden en ”black box”. Mjukvaran, underhållssystemet (ODIN) och hotbiblioteken kontrolleras strikt av Lockheed Martin och USA. Saudiarabien kommer vara beroende av amerikanskt godkännande för uppdateringar och integration av nya vapen.
- Israels version (F-35I Adir): Israel är den enda nation i världen som USA har tillåtit modifiera F-35. ”Adir” (Den Mäktige) har en unik arkitektur där Israel har installerat ett eget ”overlay”-system ovanpå den amerikanska avioniken. Detta ger Israel möjlighet att installera sina egna telekrigssystem (EW), egna kommunikationslänkar och – kritiskt – egna vapensystem, utan att behöva be USA om lov för varje rad kod.
Detta innebär att även om båda länderna flyger plan med samma stealth-egenskaper, har Israels plan en elektronisk och telekrigföringsmässig skrud som är skräddarsydd för regionens specifika hotbild, något den saudiska versionen kommer att sakna.
Luftförsvarssystemet: Kedjan är starkare än länken
Ett femte generationens stridsflygplan verkar aldrig i vakuum. Det är en nod i ett nätverk. Här skiljer sig ländernas förmågor markant.
1. Ledningsstöd och Flygande radar (AEW&C)
- Saudiarabien: Förfogar över en blandad flotta av äldre amerikanska E-3 Sentry (AWACS) och nyare svenska Saab GlobalEye. Även om GlobalEye är världsledande, är utmaningen för Riyadh integrationen. Att få amerikanska F-35 att tala sömlöst med icke-amerikanska sensorer och äldre plattformar kräver komplexa datalänkslösningar (Link 16), där USA ofta stryper bandbredden för exportkunder.
- Israel: Använder egenutvecklade system som G550 ”Eitam” (CAEW). Skillnaden är att Israels radarflygplan och F-35I är designade att dela rådata på en djupare nivå än standard NATO-länkar. Israeliska piloter får en fusionsbild som är svårslagen, där markbaserad radar, luftvärn och stridsflyg är integrerade i ett inhemskt C4I-nätverk (Command, Control, Communications, Computers, and Intelligence) som Saudiarabien saknar motsvarighet till.
2. Lufttankning (Räckvidd)
- Saudiarabien: Har en mycket kapabel flotta av Airbus A330 MRTT. Detta ger dem en teoretisk räckvidd att operera långt utanför sina gränser (t.ex. mot Iran eller Jemen) med stor uthållighet.
- Israel: Lider här av en åldrande flotta av modifierade Boeing 707 (”Re’em”), även om nya KC-46 Pegasus är på väg in från USA. Här har Saudiarabien faktiskt en kvantitativ och modern fördel just nu gällande själva tankfartygen, men Israels operativa erfarenhet av långräckviddiga anfall (som nyligen mot Jemen och Iran) väger tungt.
Beväpning: Exportkontroll vs. Inhemsk industri
Den kanske tydligaste skillnaden i QME ligger i vad planen kan skjuta.
- Saudiarabien (Kvantitet men låsta händer): Saudiarabien är begränsade till de vapen USA väljer att exportera. Det innebär standardrobotar som AIM-120 (AMRAAM) och bomber som JDAM/Paveway. Vid en diplomatisk kris kan USA strypa leveransen av reservdelar och ammunition, vilket gör den saudiska flottan sårbar för politiska vindar i Washington.
- Israel (Kvalitativ oberoende): Tack vare F-35I:s öppna arkitektur kan Israel hänga på egenutvecklade vapen från Rafael och Elbit Systems. Detta inkluderar:
- SPICE-bomber: Autonoma glidbomber som är immuna mot GPS-störning (vilket är vanligt i regionen).
- Python-5 & Derby: Luftjaktrobotar som ofta anses överlägsna sina amerikanska motsvarigheter i vissa scenarion.
- Standoff-vapen: Israel utvecklar unika långdistansrobotar (som ”Rocks” eller varianter av ”Rampage”) anpassade för F-35:s interna vapenrum eller vingbalkar, vilket ger dem förmågor som Saudiarabien aldrig kommer få köpa ”från hyllan”.
Slutsats: QME lever, men marginalen krymper
Att sälja F-35 till Saudiarabien innebär inte att Israels övertag försvinner över en natt. Det israeliska flygvapnets styrka ligger i kombinationen av pilotutbildning, egenutvecklad teknologi och förmågan att snabbt anpassa mjukvara och vapen till nya hot – en agilitet som Saudiarabiens toppstyrda och exportberoende flygvapen saknar.
Men, försäljningen innebär att Israel förlorar monopolet på stealth i regionen. Det tvingar Israel att accelerera utvecklingen av nästa generations telekrigföring och AI-stöd för att behålla avståndet. QME är inte dött, men det har gått från att vara en garanti baserad på hårdvara, till att bli en ständig kapplöpning i mjukvara och systemintegration.