Ett år efter det amerikanska valet börjar dammet lägga sig, och konturerna av Washingtons nya storstrategi framträder allt tydligare. Budskapet till Bryssel, Berlin, Paris och Stockholm är lika otvetydigt som det är oroande: I USA:s strategiska kalkyl har Europa halkat ner till en fjärdeplats. Det står nu klart att den transatlantiska länken, som under decennier utgjort ryggraden i europeisk säkerhet, genomgår en fundamental förändring.
Det handlar inte längre om en tillfällig ”strategisk paus” eller retorik för hemmamarknaden. Enligt en färsk analys i den ansedda tidskriften War on the Rocks styrs den nuvarande administrationen av en strikt prioriteringsordning där Europa inte längre är en huvudsaklig angelägenhet. Överst på dagordningen står det västra halvklotet – ”hemmaplan”. Här ligger fokus på gränssäkerhet och bekämpning av hot i närområdet, vilket understryks av den senaste tidens intensifierade insatser mot narkotikasmuggling till sjöss.
Därefter följer Stilla Havet, där Kina ses som det enda reella systemhotet mot USA:s globala hegemoni, och på tredje plats kommer Mellanöstern, där gamla allianser och energifrågor tvingar kvar en amerikansk närvaro. Först därefter, på en avlägsen fjärdeplats, återfinner vi Europa. I Washingtons nya prioriteringar betraktas Ryssland alltmer som ett regionalt problem som Europa, med sin samlade ekonomiska styrka, borde ha resurser att hantera på egen hand.
Denna strategiska degradering får omedelbara och långtgående konsekvenser för kontinentens försvarsplanering och självklart för NATO som säkerhetspolitiskt fundament i Europa. Den tid då USA agerade automatisk krockkudde för europeiska säkerhetsbrister är förbi. De amerikanska styrkor som blir kvar på kontinenten kommer sannolikt att skifta karaktär, från tunga stridande förband till att främst agera stödfunktioner inom logistik och ledning. Den konventionella avskräckningen på marken måste i allt högre grad bestå av europeiska soldater och europeisk materiel.
Detta skifte innebär att ansvaret för kriget i Ukraina faller tungt på Europa. Med en amerikansk ledning som söker snabba avslut och prioriterar resurser mot Kina, kan Europa inte räkna med att USA fortsätter bära huvudbördan av vapenleveranserna. Om Washington drar ner på takten måste europeisk industri inte bara täcka bortfallet, utan även växla upp produktionen för att möta ett Ryssland som redan ställt om till krigsekonomi. Det kräver en industriell mobilisering vi ännu inte sett röken av.
I ljuset av detta framstår NATO:s gamla mål om att lägga två procent av BNP på försvaret som hopplöst föråldrat. ”Två procent” bör nu ses som ett absolut golv snarare än ett tak. För att kompensera för det minskade amerikanska engagemanget och bygga en reell strategisk autonomi talar allt fler bedömare om att nivåer på tre till sex procent är nödvändiga.
För Sveriges del, som nyligen klivit in i alliansen med förväntan om amerikanska säkerhetsgarantier, är detta ett kallt uppvaknande. Artikel 5 gäller fortfarande, men innehållet i garantin förändras när amerikanska resurser flyttas österut. Vi måste därför snabbt fördjupa det nordiska samarbetet och stärka banden till Storbritannien inom ramverk som JEF (Joint Expeditionary Force). Ett starkt, integrerat nordiskt flygvapen och en marin som kan säkra Östersjön på egen hand blir avgörande. Även offensiv förmåga och europeisk kärnvapenavskräckning börjar bli allt mer akut att säkerställa.
Drömmen om att amerikanska hangarfartyg alltid ska finnas till hands vid en kris måste ersättas av en ny realism: Vi, tillsammans med våra grannar, är den första och kanske enda försvarslinjen. ”America First” betyder inte att USA lämnar NATO formellt, men det betyder att ledartröjan har lämnats över. Frågan är om Europa är redo att ta på sig den, eller om vi står inför ett säkerhetspolitiskt vakuum som Moskva är mer än villigt att fylla.