Det som länge ansetts vara en omöjlighet ligger nu på förhandlingsbordet. I ett försök att bryta dödläget i kriget och pressa fram ett fredsavtal, erbjuder USA nu Ukraina säkerhetsgarantier som i praktiken speglar NATO:s artikel 5 – men utan ett formellt medlemskap i alliansen. Det är en diplomatisk högoddsare som syftar till att ge Kiev trygghet och Moskva en väg ut, men som också reser svåra frågor om USA:s långsiktiga trovärdighet.
De senaste dygnens diplomatiska aktivitet i Berlin markerar en potentiell vändpunkt i Europas blodigaste konflikt sedan andra världskriget. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, pressad av en ny administration i Vita huset och en utmattad armé, har signalerat en villighet att släppa kravet på omedelbart NATO-medlemskap.
Priset för denna eftergift? En bilateral säkerhetsgaranti från USA som är så stark att Ryssland aldrig vågar anfalla igen.
Vad innebär ”Artikel 5-light”?
Detaljerna är fortfarande höljda i dunkel, men källor indikerar att Washington föreslår ett avtal som går långt bortom de vaga ”säkerhetsförsäkringar” (assurances) som Ukraina fick i Budapestavtalet 1994 – ett papper som visade sig vara värdelöst när ryska stridsvagnar rullade in 2014 och 2022.
Det nya förslaget liknar snarare de försvarsavtal USA har med Sydkorea eller Japan. I praktiken innebär det:
- En attack mot Ukraina betraktas som ett hot mot USA: Detta skulle förplikta amerikansk militär att ingripa, inte bara skicka vapen.
- Permanent närvaro: För att garantin ska vara trovärdig krävs sannolikt amerikansk truppnärvaro på ukrainsk mark (”tripwire forces”), något som fungerar som en fysisk garanti för att USA dras in i striderna vid en ny invasion.
- Bilateralism istället för konsensus: Genom att göra detta till en uppgörelse direkt mellan Washington och Kiev, rundar man NATO:s krav på enhällighet. Ungern, Turkiet eller andra tveksamma NATO-länder förlorar sitt veto.
Trumps ”Korea-lösning”
För Trump-administrationen är logiken tydlig. Man vill avsluta kriget snabbt (”Peace through Strength”). Genom att ge Ukraina en ”Korea-lösning” – en fryst konfliktlinje garanterad av amerikansk militär makt – hoppas man kunna sälja in freden som en seger. Ryssland får behålla ockuperad mark (de facto, om än inte de jure), och Ukraina får överleva som en suverän, västintegrerad stat.
Detta är realpolitik i dess renaste form. Det handlar inte om rättvisa, utan om stabilitet.
Det Ryska Dilemmat
Den stora frågan är varför Vladimir Putin skulle acceptera detta. Rysslands uttalade krigsmål var att förhindra NATO:s expansion och demilitarisera Ukraina.
Om Ukraina nu får bindande amerikanska försvarsgarantier och potentiella amerikanska baser, har Putin strategiskt sett misslyckats. Ukraina blir en amerikansk fästning vid Rysslands gräns, oavsett om NATO-flaggan vajar där eller inte.
Analytiker menar att det enda som skulle få Kreml att acceptera detta är om den ryska krigsmakten är i sämre skick än vi anar, eller om ”priset” för garantierna är att väst formellt eller informellt erkänner rysk kontroll över Donbas och Krim.
En riskabel väg för Europa
För Europa och Sverige är detta förslag tudelat. Å ena sidan skulle ett slut på kriget och ett säkrat Ukraina vara en enorm lättnad. Å andra sidan skapar det en ny, komplex säkerhetsordning. Om USA garanterar Ukraina bilateralt, vad betyder det för NATO:s kollektiva försvar? Skapas ett A-lag och ett B-lag i Europa, där vissa skyddas av alliansen och andra direkt av supermakten?
Dessutom hänger allt på trovärdigheten hos en enda aktör: USA. I en tid då amerikansk isolationism växer, är frågan om en framtida president verkligen skulle riskera kärnvapenkrig för att försvara Charkiv, om det inte finns ett NATO-fördrag i ryggen.
Vi ser konturerna av en ny järnridå, dragen inte genom Berlin, utan genom östra Ukraina. Den kan ge fred, men det blir en fred byggd på vapen, minor och amerikanska löften – en bräcklig grund för Europas framtid.