När 2025 summeras i de utrikespolitiska historieböckerna kommer det att betraktas som året då USA formellt lämnade rollen som global ordningsmakt för att återgå till 1800-talets logik om intressesfärer. Genom att damma av den över 200 år gamla Monroe-doktrinen har Washington skickat en tydlig signal till världen: Amerika tillhör amerikanerna – men priset för denna regionala hegemoni är en fragmenterad och farligare värld.
I december 1823 proklamerade president James Monroe att varje försök från europeiska stormakter att intervenera i den västra hemisfären skulle betraktas som en fientlig handling mot USA. Under 2025 har vi sett denna doktrin återvända med full kraft, men i en modern tappning där måltavlan inte längre är europeiska kolonialherrar, utan kinesiska investeringar och rysk militär närvaro i Latinamerika.
Från global polismakt till regional hegemon
Som Washington Post belyser har Trump-administrationens utrikespolitik under det gångna året präglats av en radikal prioritering. Genom att fokusera resurserna på gränssäkerhet, bekämpning av narkotikakarteller i Mexiko och tryck mot regimer i Venezuela och Kuba, har USA signalerat att man inte längre ämnar agera garant för den globala stabiliteten i alla väderstreck.
Konsekvensen är tydlig: Vi ser slutet på den ”liberala världsordningen” där universella regler och multilaterala institutioner stod i centrum. Istället rör vi oss mot en värld av regionala block. När USA hävdar ensamrätt i sin hemisfär, ger man implicit legitimitet åt Kinas anspråk i Sydkinesiska havet och Rysslands krav på en intressesfär i sitt ”nära utland”.
Konsekvenserna för den globala ordningen
- Intressesfärernas återkomst: Genom att agera efter Monroe-doktrinen erkänner USA i praktiken att världen är uppdelad. Detta skapar ett geopolitiskt nollsummespel där stormakter inte längre konkurrerar om idéer eller handelssystem, utan om territoriell kontroll. Detta ökar risken för direkta konfrontationer i ”gråzoner” där intressesfärer överlappar.
- Handel som maktmedel: Den ekonomiska dimensionen av den nya Monroe-doktrinen innebär en aggressiv ”decoupling” från Kina inom den amerikanska hemisfären. Vi ser hur Washington tvingar latinamerikanska länder att välja sida i teknik- och infrastrukturfrågor. För den globala ekonomin innebär detta ökad ineffektivitet och dyrare försörjningskedjor, men för den nationella säkerheten betraktas det som en nödvändighet.
- Europas strategiska ensamhet: För Europa och Sverige är Monroe-doktrinens renässans en varningsklocka. Om USA:s blick är fixerad vid det egna närområdet och rivaliteten med Kina, minskar intresset för den transatlantiska länken. Som vi sett i debatterna om Ukrainas fredsplan och NATO:s framtid, tvingas Europa nu axla ett ansvar för sin egen säkerhet som man inte gjort på 80 år.
Analys: En hållbar strategi?
Frågan för statsmannen är om denna tillbakagång till regionalism är funktionell i en digitaliserad och globaliserad värld. Kan en stormakt verkligen isolera sin hemisfär från hot som cyberattacker, globala pandemier eller AI-driven desinformation?
Monroe-doktrinen var effektiv när hoten kom med segelfartyg. Idag, när Kinas inflytande sprids via digital infrastruktur (som vi sett i rapporterna om kinesiska LLM-framsteg), räcker det inte med att patrullera Karibiska havet. Risken är att USA vinner kontrollen över marken i Amerika, men förlorar kampen om det globala systemet.
Slutsats
2025 blev året då USA valde det kända framför det globala. Monroe-doktrinens återkomst ger USA en kortsiktig känsla av säkerhet och kontroll, men det lämnar ett maktvakuum i resten av världen. För Sverige och övriga Europa innebär detta att vi inte längre kan betrakta USA:s närvaro som en naturlag. Vi måste förstå att vi nu lever i en värld där ”all politik är lokal” – även för världens enda kvarvarande supermakt.