I takt med att det amerikanska kärnvapenparaplyet genomgår sin mest prövande fas sedan kalla krigets slut, har Frankrikes president Emmanuel Macron lagt ett bud på bordet som Sverige inte har råd att ignorera. Frågan om en europeisk kärnvapenstyrka handlar inte om att söka eskalering – det handlar om att säkra vår nationella överlevnad genom strategisk realism.
Under Münchenkonferensen 2026 blev det smärtsamt tydligt: Europa befinner sig i ett säkerhetspolitiskt vacuum. När Washingtons garantier blir villkorade och föremål för inrikespolitiska turer i kongressen, blottas en sårbarhet hos de europeiska Natomedlemmarna som ryska strateger iakttar med intresse. I detta sammanhang framstår det franska erbjudandet om en strategisk dialog kring Force de Frappe som en nödvändig livlina.
Från passivitet till strategiskt deltagande
Sverige har historiskt sett hållit kärnvapenfrågan på en armlängds avstånd. Men som fullvärdig Natomedlem 2026 är vi redan en del av en kärnvapenallians. Att nu förhålla sig avvaktande till det franska initiativet vore ett strategiskt misstag. Vi bör inte bara välkomna dialogen, utan aktivt söka en plats vid bordet där den europeiska avskräckningens framtid formas.
Detta innebär inte nödvändigtvis att Sverige ska efterfråga egna kärnvapen på svensk mark. Däremot bör vi:
- Delta i den strategiska planeringen: Sverige besitter unik kompetens om norra Europas geografi och hotbild. Genom att integrera svenska analyser i den europeiska kärnvapendiskursen stärker vi avskräckningens trovärdighet i Östersjöregionen och Arktis.
- Stödja en europeisk pelare inom Nato: Ett fransk-brittiskt samarbete, stöttat av konventionella makter som Tyskland och Sverige, minskar vårt asymmetriska beroende av USA utan att för den skull splittra alliansen.
- Investera i konventionell slagkraft som komplement: Kärnvapenavskräckning är bara trovärdig om den understöds av starka konventionella förband. Sveriges roll är att vara den solida basen i norr som gör tröskeln för ett angrepp så hög att kärnvapen aldrig behöver aktualiseras.
En fråga om moraliskt ansvar
Motståndare till förslaget pekar ofta på risken för kapprustning. Men statskonst handlar om att hantera världen som den är, inte som vi önskar att den vore. I en multipolär värld där auktoritära regimer rustar med kärnvapen, är frånvaron av en trovärdig europeisk motvikt den största risken för krig.
Att acceptera den franska inbjudan till dialog är inte att vända ryggen åt nedrustning; det är att ta ansvar för den europeiska kontinentens stabilitet. Sverige måste agera som en brygga mellan de gamla kärnvapenmakterna och de nya allierade för att säkerställa att en framtida europeisk garanti är både kollektiv och genomtänkt.
Statsmannens främsta plikt är att skydda medborgarna. I en tid då det amerikanska skyddet fladdrar i vinden, vore det ett direkt försumligt ledarskap att inte utforska de alternativ som nu presenteras i Paris.
