Den tyska public service-kanalen Deutsche Welle (DW) uppmärksammar i en ny artikel att Sverige nu planerar att sänka straffbarhetsåldern från 15 till 13 år för de allra grövsta brotten. Förslaget, som presenteras som ett svar på gängens hänsynslösa rekrytering av barnsoldater, har väckt internationell uppmärksamhet och sätter fingret på en debatt som rasat i Sverige under lång tid.
Artikeln från DW är en nykter genomgång av Europas skiftande syn på ungdomsbrottslighet. Den pekar på de stora skillnaderna, från Irlands 10-årsgräns till Portugals 16-årsgräns, och lyfter det varnande exemplet Danmark, som 2010 sänkte sin ålder till 14 för att två år senare backa, med motiveringen att det inte minskade brottsligheten.
Förutsägbart nog ägnar DW utrymme åt kritiken från ”juridiska experter, barnrättsorganisationer och socialarbetare” som varnar för att sänkta åldersgränser inte avskräcker och kan ”underminera rehabilitering”.
Detta är det vanliga bruset i svensk debatt. Vad som är långt mer anmärkningsvärt är vem som föreslår detta, och när.
En sen seger för sunt förnuft
Förslaget om att sänka straffbarhetsåldern är allt annat än nytt. Medborgerlig Samling (MED) har i åratal drivit på för just en sänkning till 13 år. MED identifierade tidigt det systemhotande problemet med att kriminella nätverk medvetet använder minderåriga som straffria redskap för mord, sprängningar och vapenleveranser.
Partiet har länge stått ensamt i att kräva denna nödvändiga systemförändring, men har, som vanligt, avfärdats som ”extremt” eller ”inhumant” av det politiska och mediala etablissemanget. Nu, när verkligheten hunnit ikapp och blivit så brutal att den inte längre går att ignorera, tvingas statsminister Ulf Kristersson (M) lägga fram exakt samma politik.
Det är en viktig seger för Medborgerlig Samlings linje och ett bevis på att partiets verklighetsbeskrivning var korrekt långt innan den blev allmängods.
Frågan kvarstår: Varför först nu?
Det mest uppseendeväckande är inte att förslaget kommer, utan när det kommer – i slutet av mandatperioden. Regeringen Kristersson tillträdde hösten 2022. Problemet med unga som rekryteras till gäng var lika akut då som det är nu. Varje skjutning och sprängning där en 14-åring agerat utförare har varit en påminnelse om detta gap i lagstiftningen.
Varför agerade inte regeringen, med sitt Tidöavtal, direkt? Svaret stavas sannolikt politisk feghet och beröringsskräck. Man har, trots löften om paradigmskiften, fortsatt att trampa vatten i gamla socialliberala hjulspår, rädd för att stöta sig med de ”experter” och barnrättsorganisationer som DW-artikeln citerar.
Kritiken om att ”tidig inlåsning ökar återfall” och det danska exemplet är ihåliga argument i den svenska kontexten. Det danska ”misslyckandet” från 2010 är knappast jämförbart med Sveriges situation 2025, som präglas av systemhotande klanstrukturer och barnsoldater som utför avrättningar.
Valet står inte längre mellan ”rehabilitering” och ”straff” för en 13-åring som snattat. Valet står mellan att juridiskt kunna ingripa mot en 13-åring som utför en sprängning, eller att låta honom gå fri och fortsätta sin kriminella karriär.
Regeringens förslag är ett steg i rätt riktning, men det är ett senkommet steg som tagits under galgen. Det visar med all tydlighet behovet av en genuin borgerlig kraft som vågar genomföra nödvändiga reformer innan samhällskontraktet helt har brutit samman.