Klimatförändringarna är onekligen en av vår tids största utmaningar. Narrativet som dominerar den offentliga debatten pekar entydigt ut mänsklighetens utsläpp av koldioxid (CO2) som den primära boven i dramat. Men är denna närmast dogmatiska fixering vid CO2 verkligen rationell, eller skymmer den sikten för en mer nyanserad och holistisk förståelse av jordens klimat? Det är dags att vi lyfter blicken och beaktar de kosmiska krafter som i årmiljoner format vår planet, långt innan människan ens satte sin fot på jorden.
Visst är det så att CO2 är en växthusgas och att mänskliga aktiviteter har bidragit till ökade halter i atmosfären. Men att reducera klimatförändringarna till en enda variabel är en farlig förenkling. Jordens klimat är ett oerhört komplext system, påverkat av en myriad av faktorer, där många ligger långt utanför vår kontroll och i flera fall har en avsevärt större effekt än en förändrad CO2 halt i atmosfären. Ta bara solens aktivitet som exempel. Vår livgivande stjärna genomgår cykler av varierande intensitet, med solfläckar och solvindar som direkt påverkar jordens temperatur och magnetfält. Dessa cykler har en väldokumenterad korrelation med klimatförändringar på jorden, från istider till värmeperioder, i en skala som vida överstiger den potentiella påverkan av mänskliga CO2-utsläpp. Variationer i jordens omloppsbana och axellutning, så kallade Milanković-cykler, är andra kosmiska fenomen som driver långsiktiga klimatförändringar över tiotusentals till hundratusentals år. Även om dessa cykler verkar långsamt i ett mänskligt tidsperspektiv, är deras inverkan på klimatet kolossal och oundviklig. Vi har ännu inte funnit några metoder för att kontrollera dessa cykler.
Vidare får vi inte glömma bort de enorma krafter som verkar under jordens yta. Vulkanutbrott kan släppa ut enorma mängder stoft och gaser, däribland CO2, i atmosfären och därigenom påverka klimatet på både kort och lång sikt. Ett enda stort utbrott kan ha en större klimatpåverkan än decennier av mänskliga utsläpp, och dessa utbrott, likt de kosmiska cyklerna, ligger helt utanför vår kontroll. Vi kan idag inte ens med säkerhet förutspå när och var nästa stora vulkanutbrott kommer att ske. Därtill har vi jordens magnetfält, som skyddar oss från skadlig kosmisk strålning, och vars styrka och polaritet varierar över tid. Förändringar i magnetfältet kan påverka molnbildning och därmed jordens temperatur på sätt som vi ännu inte fullt ut förstår.
Att enbart fokusera på mänskliga CO2-utsläpp och negligera dessa storskaliga kosmiska och geologiska processer är inte bara ovetenskapligt, det är direkt kontraproduktivt. Det leder till en snedvriden bild av klimatförändringarna och riskerar att leda oss in på felaktiga, och kostsamma, åtgärder. Ta till exempel den ensidiga satsningen på förnybar energi, med dess nyckfulla och oförutsägbara natur. Om solens aktivitet skulle avta, och vi samtidigt helt förlitat oss på solenergi, då står vi där med ett energibortfall som vore direkt förödande för det moderna samhället. Vi får inte heller glömma växternas behov av CO2 för fotosyntesen, vilken är grunden för allt liv på jorden. En viss halt av CO2 i atmosfären är därför inte bara önskvärd, utan absolut nödvändig. En för låg halt CO2 i atmosfären kan potentiellt sett vara mer skadlig för mänskligheten än en något högre.
Det är inte ett ifrågasättande av att människan påverkar miljön, utan en uppmaning till en mer balanserad och realistisk syn på klimatförändringarna. En syn som tar hänsyn till de oerhörda krafter som verkar på en kosmisk skala, krafter som vida överstiger vår egen förmåga. Det är dags att vi inser vår litenhet i universum och anpassar vår strategi därefter. Istället för att enbart stirra oss blinda på CO2-utsläpp bör vi lägga större vikt vid forskning kring de kosmiska och geologiska faktorernas inverkan på klimatet. Kanske kan vi då bättre förutse och förbereda oss för de förändringar som komma skall, oavsett om de är orsakade av människan, solen, eller jordens inre krafter. Att tro att vi kan kontrollera jordens klimat genom att vrida på en enda ratt, CO2-ratten, är en hybris som vi inte har råd med. En mer ödmjuk och holistisk ansats är nödvändig om vi ska kunna möta framtidens klimatutmaningar på ett rationellt och effektivt sätt. Att fortsätta med huvudet i sanden och förneka de större sammanhangen kommer bara att leda till kostsamma felinvesteringar och i slutändan förvärra situationen.
Den enkla frågan är om vi ska fokusera på klimatfascismens enögda syn på vår tillvaro, eller ska vi faktiskt förstå vilka processer som påverkar oss, både i det lilla och det stora? Som det ser ut nu, så kommer våra miljöfascister att fokusera på att sila mygg och svälja kameler. Själv föredrar jag det motsatta.