Genom att erbjuda en massiv ekonomisk reintegrationsplan försöker Kreml köpa sig fri från konsekvenserna av sin aggression. Men bakom löften om 14 biljoner dollar i investeringar och stabiliserade energimarknader döljer sig en trojansk häst. För den som värnar om långsiktig europeisk säkerhet och statskonstens integritet finns bara en väg framåt: att resolut avvisa Dmitriev-paketet och fortsätta den ekonomiska isoleringen av Moskva.
De diplomatiska korridorerna i Bryssel och Washington sjuder av aktivitet efter Kirill Dmitrievs senaste utspel. Det så kallade ”Dmitriev-paketet” presenteras som en storslagen Marshallplan för Eurasien, en ekonomisk nystart där ryska naturresurser återigen ska smörja den europeiska industrin i utbyte mot att sanktionerna lyfts. Vid en första anblick kan siffrorna verka lockande för politiker som pressas av stigande levnadskostnader och en haltande industriproduktion. Men att falla för denna ekonomiska lockelse vore att begå ett strategiskt misstag av historiska proportioner.
Statskonst handlar i grunden om förmågan att se bortom nästa kvartalsrapport och istället bedöma de långsiktiga maktförhållandena. Erfarenheterna från de senaste två decennierna har med all önskvärd tydlighet visat att rysk handel aldrig är enbart kommersiell; den är ett maktmedel. Den gamla tyska doktrinen om Wandel durch Handel – förändring genom handel – har förpassats till historiens skräphög. Att tro att vi nu, mitt under en pågående konflikt, skulle kunna återgå till ett tillstånd av ömsesidigt beroende utan att ge Kreml ett permanent grepp om Europas strupe är naivt på gränsen till vårdslöst.
Det mest akuta argumentet mot att acceptera paketet är regimens omedelbara behov av kapital. Det ryska statsmaskineriet står inför en förestående ekonomisk implosion. Genom att öppna dammluckorna för utländska investeringar och ge ryska banker tillgång till det globala finansiella systemet, skulle västvärlden i praktiken finansiera reparationen av den krigsmaskin som ödelägger Ukraina. Vi skulle betala för att den ryska militären ska kunna konsolidera sina positioner och förbereda sig för nästa fas av expansion. Det vore en absurditet där den angripne och dess allierade står för notan för angriparens återhämtning.
Därtill kommer den moraliska aspekten, som i statskonstens värld är oskiljaktig från den praktiska trovärdigheten. Om västvärlden belönar en revisionistisk makt med ett fördelaktigt ekonomiskt avtal efter år av folkrättsstridig krigföring, sänder vi en tydlig signal till resten av världen: den internationella rättsordningen är till salu. Det skapar ett fenomen av moral hazard där andra aktörer uppmuntras att använda våld för att uppnå sina mål, i vetskapen om att de förr eller senare kan köpa sig tillbaka in i värmen om de bara har tillräckligt med råvaror att erbjuda.
Ett ledarskap värdigt namnet måste våga artikulera de svåra sanningarna för sina medborgare. Ja, en fortsatt isolering av Ryssland innebär högre kostnader och en krävande omställning av vår energiförsörjning och våra försörjningskedjor. Men priset för att göra sig beroende av en opålitlig diktatur är i slutändan mycket högre. Frihet har ett pris, och det priset betalas bäst nu genom uthållighet, snarare än senare genom förlusten av vår frihet och självständighet.
Sammanfattningsvis är Dmitriev-paketet inget annat än ett finansiellt instrument designat för att rädda en auktoritär regim från dess egna misslyckanden. Att tacka ja vore att ge Moskva rätten att definiera villkoren för framtidens Europa. För Statsmannen bör vägvalet vara självklart: Vi kan inte bygga en stabil fred på fundamentet av rysk utpressning. Det är hög tid att vi slutar se ryska investeringar som en möjlighet och istället ser dem för vad de är – en boja som vi äntligen har börjat bryta oss loss ifrån.