När detaljerna kring den nya amerikanska administrationens fredsplan för Ukraina börjar läcka ut, står en sak klar: Det första utkastet var inte en förhandlingsgrund, det var en rysk önskelista. Även om det reviderade ”19-punktersprogrammet” innehåller vissa justeringar, vilar det på en premiss som river upp hela den europeiska säkerhetsarkitekturen. Om vi överger principerna från Helsingforsavtalet nu, accepterar vi att gränser återigen får ritas om med stridsvagnar.
Motståndet växer nu i Washingtons korridorer mot den tillträdande Trump-administrationens planer på att tvinga fram ett slut på kriget. Kongressledamöter från båda partier, särskilt de som leder den amerikanska Helsingforskommissionen, slår larm. Enligt demokraten Steve Cohen var de inledande förslagen som cirkulerade inget annat än en ”rysk önskelista”. Det handlade om krav som i praktiken innebar ukrainsk underkastelse.
Nu ligger ett nytt förslag på bordet, det så kallade ”19-punktersprogrammet”, framtaget av Trumps sändebud Keith Kellogg. Men en närmare granskning visar att även detta reviderade förslag riskerar att belöna aggression.
Skillnaden mellan 28 och 19 punkter: Samma gift i ny förpackning?
Det ursprungliga dokumentet (ofta refererat till som 28 punkter) avfärdades av insatta bedömare som en direkt produkt av ryska intressen. Det nya 19-punktersförslaget försöker framstå som mer balanserat, men dess kärna är fortfarande en frysning av konflikten längs dagens frontlinjer.
Det nya förslaget innebär i korthet:
- Frysta frontlinjer: Ukraina tvingas acceptera en vapenvila där Ryssland de facto behåller ockuperad mark.
- Demilitariserad zon: En zon upprättas, patrullerad av europeiska trupper (inte amerikanska eller FN-styrkor).
- Inga NATO-garantier: Ukrainas NATO-medlemskap skjuts upp i 10 till 20 år.
- Sanktionslättnader: En mekanism skapas för att lyfta sanktioner mot Ryssland om de skriver på fredsavtalet.
- Energiskatt: En viss avgift på rysk energiexport ska gå till Ukrainas återuppbyggnad.
Även om energiskatten är ett straff för Moskva, är helheten problematisk. Att lyfta sanktioner innan Ryssland dragit sig tillbaka strider mot den grundläggande principen om att sanktioner ska kosta tills aggressionen upphör. Att skjuta upp NATO-medlemskapet lämnar Ukraina i en gråzon, sårbart för nästa anfall.
Helsingforsavtalet får inte förhandlas bort
Den allvarligaste bristen i fredsplanen är att den ignorerar Helsingforsslutakten från 1975. Detta avtal, som skrevs under av både USA och Sovjetunionen, fastslog principen om gränsernas okränkbarhet.
Om USA och Europa tvingar Ukraina att acceptera en vapenvila där Ryssland behåller territorium de tagit med våld, har vi dödförklarat Helsingforsavtalet. Vi säger då till världen att internationell lag är underordnad den starkes rätt. Wilson betonar att Ryssland, som en deltagande stat i OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa), måste hållas ansvarigt för sina brott mot dessa principer.
Slutsats
Att gå från en ”rysk önskelista” till en ”fryst konflikt” är inte ett framsteg – det är en långsam kapitulation. Förslaget om att europeiska trupper ska patrullera en demilitariserad zon medan Ryssland får sanktionslättnader är att välta över kostnaden och risken på Europa, samtidigt som Putin belönas.
Sverige och Europa måste stå fast vid att en rättvis fred inte kan byggas på ruinerna av internationell rätt. Helsingforsavtalet är inte en historisk parentes; det är skyddsvallen mot anarki. River vi den, står vi alla osäkra inför framtiden.