Donald Trumps återkomst till världsscenen har ställt frågan på sin spets: Är nationers gränser heliga, eller är de förhandlingsbara pjäser i stormakternas spel? När Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj nu vägrar att böja sig för Washingtons påtryckningar om landavträdelser, gör han mer än att försvara ukrainsk jord. Han försvarar principen att aggression inte ska löna sig – en princip som är avgörande för varje småstat, inklusive Sverige.
Det var väntat att krocken skulle ske. Donald Trump, affärsmannen som ser världen genom transaktionella glasögon, vill ha ett ”avslut”. Hans ”America First”-doktrin prioriterar inhemsk ekonomi och snabba diplomatiska vinster framför långdragna princiipstrider i Östeuropa. Förslaget som nu ligger på bordet, och som Zelenskyj kategoriskt avvisat, går i korthet ut på att frysa frontlinjerna där de är. I praktiken innebär det att Ryssland belönas med stora delar av ukrainskt territorium i utbyte mot en osäker fred.
Kritiken från Trump, som anklagar Zelenskyj för att ”förhala förhandlingar”, blottlägger en djup klyfta i västvärlden. Å ena sidan står realisterna som menar att kriget är för dyrt och oavslutbart, och att Ukraina måste ”anpassa sig till verkligheten”. Å andra sidan står de som menar att en fred byggd på tvång och landavträdelser inte är någon fred alls, utan blott en inbjudan till nästa krig.
För den som värnar nationalstaten, är Zelenskyjs ställningstagande det enda logiska. Att acceptera att gränser flyttas med våld är att öppna Pandoras ask. Om Vladimir Putin tillåts behålla erövrad mark med västvärldens välsignelse, har vi etablerat en ny världsordning där ”den starkes rätt” ersätter folkrätten.
Detta är inte en abstrakt filosofisk diskussion. För Sverige, Finland och de baltiska staterna är detta existentiellt. Om argumentet ”för fredens skull” kan användas för att tvinga Ukraina att ge upp Donbass, varför skulle det inte kunna användas om Gotland eller Narva i ett framtida skymningsläge? Den som offrar principer för tillfällig säkerhet kommer, som historien visat, att förlora båda.
Zelenskyjs vägran ska också ses i ljuset av historisk erfarenhet. Ukraina gav upp sina kärnvapen 1994 i utbyte mot säkerhetsgarantier från bland annat Ryssland och USA (Budapestavtalet). Dessa garantier visade sig värdelösa 2014 och 2022. Att nu lita på nya pappersgarantier, samtidigt som man avträder strategiskt djup och resurser till fienden, vore inte statsmannaskap – det vore självmord.
Samtidigt blottlägger situationen Europas tragiska svaghet. Att vi ens diskuterar ett amerikanskt diktat om europeiska gränser beror på att Europa misslyckats med att bygga en egen avskräckande förmåga. Vi har förlitat oss på att USA alltid ska vara den vuxne i rummet. När USA nu, under Trump, väljer en isolationistisk linje, står Europa naket. De europeiska ledarnas stöd till Zelenskyjs hårda linje är välkommet, men det ekar tomt om det inte backas upp av en massiv militär industriell uppväxling.
Slutsatsen är obekväm men nödvändig. Vi kan inte förvänta oss att USA ska bry sig mer om europeisk säkerhet än vad vi själva gör. Zelenskys ”nej” är en väckarklocka. Fred skapas inte genom att ge efter för tyranner, utan genom styrka och uthållighet. Det är dags för Sverige och Europa att sluta hoppas på en återgång till det normala och istället rusta för en värld där endast den som kan försvara sin gräns får behålla den.