En lagerbrand i Storbritannien, en urspårad godsvagn i Sverige, en mystisk explosion vid en vapenfabrik i Polen. För det otränade ögat ser det ut som en serie olyckliga omständigheter. Men för den som analyserar mönstret framträder en annan bild: Rysslands krig mot väst förs inte bara vid fronten i Donbass, utan mitt i våra civila samhällen. Den våg av sabotage som sköljt över Europa sedan 2022 är inte slumpmässig – det är en kalkylerad strategi för att sprida skräck och dränera våra säkerhetsresurser.
Begreppet ”gråzonskrigföring” har länge använts i försvarsdebatten, men nu har teorin blivit blodigt allvar. Rapporteringen om en kraftig ökning av ryskkopplade sabotageaktioner bekräftar att Kreml har flyttat fram sina positioner. Strategin är cynisk men effektiv: Genom att anlita kriminella nätverk eller ”nyttiga idioter” för att utföra dåden kan Moskva behålla en viss nivå av förnekbarhet, samtidigt som de skapar kaos i Europas logistik- och försörjningskedjor.
Detta är ett asymmetriskt krig där våra öppna samhällen utgör vår största sårbarhet. Vi har byggt vår infrastruktur – elnät, järnvägar, vattenförsörjning – utifrån antagandet om fred. Vi har optimerat för effektivitet, inte för redundans eller säkerhet. När nu Ryssland systematiskt ger sig på dessa mjuka mål, står vi handfallna. Varje brandkår som rycker ut till en anlagd brand, varje polisutredning som binds upp av mystiska skadegörelser, är resurser som dräneras från det egentliga försvaret.
För Sverige är detta en väckarklocka som ringer på högsta volym. Vi har en lång kustlinje, känsliga undervattenskablar och en glesbygd där sabotage kan utföras obemärkt. Den svenska naiviteten, där vi länge betraktat främmande makt som en diplomatisk motpart snarare än ett existentiellt hot, måste omedelbart städas bort.
Svaret kan inte bara vara militärt. Det krävs en total upprustning av det civila försvaret och den inre säkerheten. Säkerhetspolisen måste få de verktyg som krävs för att övervaka och neutralisera dessa hot, även om det innebär obekväma avvägningar mot den personliga integriteten. Dessutom måste näringslivet och allmänheten utveckla en ”säkerhetskultur”. Vi kan inte längre vara naiva inför vem som fotograferar skyddsobjekt eller varför drönare flyger över våra hamnar.
Att blunda för sabotagen och kalla dem för ”olyckor” är att spela fienden i händerna. Vi befinner oss i en lågintensiv konflikt på hemmaplan. Ju förr vi erkänner det och börjar skydda vår kritiska infrastruktur som om det vore krigstid, desto mindre blir skadorna när nästa attack kommer.