När Storbritanniens premiärminister Keir Starmer och Turkiets president Recep Tayyip Erdogan stod sida vid sida i Ankara den 28 oktober för att tillkännage försäljningen av 20 Eurofighter Typhoon-plan, var tonen triumfatorisk. För London handlar affären, värd uppskattningsvis 10 miljarder dollar, om arbetstillfällen och industriell överlevnad. Men ur ett strategiskt perspektiv är avtalet en riskabel manöver som ritar om maktbalansen i en av världens mest volatila regioner.
Affären har beskrivits som en seger för den brittiska försvarsindustrin och ett stärkande av NATO-banden. Erdogan kallade det ”en milstolpe” i moderniseringen av det turkiska flygvapnet. Men under ytan av diplomatiska handslag döljer sig en komplex realpolitisk verklighet. Storbritannien har, i jakten på exportframgångar, valt att beväpna en allierad som ofta går sin egen väg – med potentiellt destabiliserande konsekvenser för Egeiska havet och Mellanöstern.
Industrin vinner, men strategin förlorar?
Breaking Defense beskriver affären som ”en vinst för industrin, en förlust för strategin”. För London är logiken enkel: BAE Systems och det europeiska Eurofighter-konsortiet behöver desperat nya beställningar för att hålla produktionslinjerna öppna tills nästa generations stridsflyg (GCAP/Tempest) är redo om drygt ett decennium. Utan exportkunder riskerar kompetens och produktionskapacitet att försvinna.
Men priset för denna industriella konstgjorda andning är strategisk osäkerhet. Genom att sälja en avancerad luftherraväldesplattform till Turkiet, luckrar Storbritannien upp den informella västliga blockad som funnits sedan Turkiet köpte det ryska luftvärnssystemet S-400.
Konsekvenser i närområdet: En rubbad maktbalans
1. Egeiska havet och Grekland Den mest omedelbara konsekvensen drabbar Grekland. Aten har de senaste åren målmedvetet byggt upp ett kvalitativt övertag i luften genom köp av franska Rafale och amerikanska F-35. Detta har setts som en nödvändig motvikt till Turkiets kvantitativa övertag. När Turkiet nu får Eurofighter Typhoon – ett plan som är optimerat för just luftherravälde och närstrid – återställs balansen. Eurofighter är i vissa avseenden, särskilt gällande stigningsförmåga och manövrerbarhet på hög höjd, överlägset både F-16 och Rafale. Försäljningen riskerar att återigen elda på kapprustningen i Egeiska havet, där NATO-allierade dagligen simulerar luftstrider mot varandra.
2. Syrien, Irak och kurderna Turkiet använder regelbundet sitt flygvapen för operationer i norra Syrien och Irak mot kurdiska styrkor (YPG/PKK), grupper som i många fall varit västs allierade i kampen mot IS. En moderniserad turkisk flygflotta med Eurofighters avancerade sensorer och vapenbärande kapacitet ökar Ankaras förmåga att projicera makt i dessa områden. Det ger Erdogan friare händer att agera militärt utanför landets gränser, oberoende av amerikanskt godkännande.
3. Ryssland och S-400 Den stora elefanten i rummet är Ryssland. Turkiet kastades ut ur det amerikanska F-35-programmet just för att de köpte ryska S-400-system. Genom att nu sälja Eurofighter till Ankara, signalerar Europa (Storbritannien, men även Tyskland som måste godkänna exporten) att konsekvenserna av att flirta med Moskva inte är permanenta. Det är en geopolitisk ”workaround” som låter Turkiet behålla sina ryska system men ändå få tillgång till västerländskt spetsflyg.
Slutsats
Affären mellan London och Ankara är ett skolboksexempel på när ekonomiska intressen trumfar långsiktig säkerhetsstrategi. Storbritannien säkrar jobb i Lancashire, och Turkiet får en modern ”interim-lösning” i väntan på eget 5:e generationsflyg. Men för regionen innebär de 20 nya Eurofighter-planen att den bräckliga stabiliteten i östra Medelhavet blir ännu svårare att upprätthålla. London har valt vinsten idag, och lämnar de strategiska problemen till morgondagen.