Det var glada miner och handskakningar i Elyséepalatset i måndags. Frankrikes president Emmanuel Macron och Ukrainas Volodymyr Zelenskyy undertecknade en ”historisk” avsiktsförklaring: Ukraina vill köpa upp till 100 franska stridsflygplan av typen Rafale.
Nyheten slår ner som en bomb i det svenska försvarsklustret. Bara för en månad sedan skrev Sverige och Ukraina under ett liknande dokument om att leverera upp till 150 JAS 39 Gripen E.
Nu inställer sig den kalla, ekonomiska verkligheten. Har Ukraina råd med både fransk lyx och svensk ingenjörskonst? Eller bevittnar vi just nu hur Frankrike, genom aggressiv statsdiplomati, manövrerar ut Saab från århundradets flygplansaffär?
En pappersarmé eller verklighet?
Låt oss titta på siffrorna. Ukraina siktar alltså på att anskaffa 100 Rafale och 150 Gripen. Lägg därtill de F-16 och Mirage-plan som redan är i system eller på väg. Vi talar om en planerad flygplansflotta på över 300 toppmoderna stridsflygplan.
För ett land vars ekonomi ligger i ruiner, vars energisystem bombas dagligen och som är helt beroende av västerländskt bistånd för att betala sina soldater, är detta en ekonomisk omöjlighet.
Kalkylen går inte ihop. En Rafale kostar uppskattningsvis över en miljard kronor styck, plus enorma driftskostnader. Gripen är billigare, men fortfarande en miljardinvestering i de volymerna.
Slutsatsen är obehaglig för svensk del: Det är högst sannolikt att en av dessa affärer kommer att falla, eller bantas kraftigt. Och just nu har Macron initiativet.
Finansiering: En check utställd på ryska pengar
Zelenskyys plan för att betala för detta kalas är lika djärv som den är osäker: han vill använda ”frysta ryska tillgångar”.
Detta är, i dagsläget, önsketänkande. EU har ännu inte enats om en mekanism för att använda själva kapitalet (inte bara räntan) från de frysta tillgångarna för vapenköp. Macron och Zelenskyy intecknar alltså en vinst som ännu inte existerar.
Men här har Frankrike en fördel. Paris är en mästare på ”statsfinansierad export”, där den franska staten går in med lån och garantier för att säkra jobb åt Dassault. Har den svenska regeringen samma muskler och vilja? Eller kommer vi att se på när Gripen-affären förvandlas till en fransk affär, betald med framtida EU-medel?
Analys: Gripen vs. Rafale i Ukrainas leriga verklighet
Om vi lämnar politiken och ser till den militära verkligheten i Ukraina, är valet mellan planen en studie i kontraster.
Dassault Rafale:
- Fördelar: Ett tungt, tvåmotorigt plan med enorm lastkapacitet och räckvidd. En ”omnirole”-fighter som kan göra allt, inklusive bära kärnvapen (för Frankrike). Det är en statusmaskin.
- Nackdelar: Det är en primadonna. Rafale kräver långa, rena startbanor och en omfattande logistikkedja. I ett krig där Ryssland ständigt bombar flygfält är Rafale en sårbar måltavla på marken. Driftskostnaden är hög.
Saab Gripen E:
- Fördelar: Byggd för exakt detta krig. Gripen är designad för att slåss mot Ryssland från spridda vägbaser i svensk (och ukrainsk) skog. Den kan tankas och laddas om av värnpliktiga på en landsväg på under 20 minuter. Den är billigare i drift och kan operera under radarnätet på ett sätt få andra kan.
- Nackdelar: Mindre last än Rafale, kortare räckvidd (även om det räcker gott och väl för att försvara Ukraina).
Slutsats: Politik vs. Prestanda
Rent operativt är Gripen det överlägsna valet för Ukrainas överlevnadskrig. Det är det enda planet som kan operera decentraliserat när flygbaserna ligger i grus.
Men vapenaffärer handlar sällan om vad som är bäst, utan om vem som har bäst politiska kontakter. Macrons drag att koppla ihop Rafale med ett ”strategiskt partnerskap” och en framtida fredsstyrka är ett sätt att köpa politiskt inflytande i Kiev.
Sverige erbjuder en bättre produkt för kriget. Frankrike erbjuder en bättre produkt för politiken. Frågan är vad Zelenskyy prioriterar när notan väl ska betalas – och om det blir svenska skattebetalare (via EU) som i slutändan får betala för de franska planen.