En kort men djupt avslöjande rapport från tyska DW bekräftar det som alla har väntat på: Bashar al-Assads regim, den stora förevändningen för Europas migrationskris 2015, är borta. Diktatorn föll i december 2024. Och med hans fall har hela det rättsliga och moraliska ramverket för hundratusentals syriers närvaro i Europa fullständigt evaporerat.
Flyktingstatus är inte ett permanent medborgarskap. Det är ett tillfälligt skydd från ett specifikt hot. Nu är hotet borta.
DW:s reportage, som i grunden är en snyfthistoria om återvändandets utmaningar, råkar oavsiktligt avslöja den enda sanning som spelar roll: Syrier har redan börjat återvända hem.
Artikeln lyfter fram modiga individer som ”väljer hopp framför exil”. Vi möter Fatima Zahraa, som återvände till Aleppo för att uppfostra sina barn i en ”välbekant kultur”. Vi möter Amr Yakan, som gav upp ett tryggt liv i Kanada för att återuppbygga sin släkts moské.
Dessa människor gör det enda rätta. De återvänder för att bygga upp sitt eget land.
Den ohederliga ursäkten
Den europeiska eliten kommer omedelbart att invända. De kommer, precis som DW-artikeln, att peka på ”enorma utmaningar”: förstörda hem, usel infrastruktur, en svår ekonomisk kris.
Detta är inte argument för att de ska stanna i Europa. Det är de starkaste argumenten för att de omedelbart måste återvända.
Självklart är Syrien förstört. Det har härjats av ett brutalt inbördeskrig. Men vems ansvar är det att återuppbygga det? Är det svenska skattebetalares ansvar att erbjuda permanent, livslång försörjning i Södertälje eller Malmö, samtidigt som de som borde bygga upp Syrien sitter i exil?
Fatima och Amr har förstått det som den europeiska ”godhetseliten” vägrar att erkänna: ett land byggs av sitt eget folk. De återvänder inte för att det är enkelt, utan för att det är deras plikt och deras identitet.
Dags att upphäva skyddsstatusen
Assads fall var den geopolitiska startsignalen. DW:s rapport är den mänskliga bekräftelsen. När människor frivilligt återvänder för att bygga upp ”hopp” och ”identitet”, då kan ingen stat i Europa längre trovärdigt hävda att landet är för farligt för att utvisa kriminella, terrorister eller ens de som helt enkelt inte längre har skyddsskäl.
Den retoriska frågan måste nu ställas i Sveriges riksdag och i Bryssel:
Om skyddsbehovet var knutet till Assads regim, och den regimen är borta, varför har inte samtliga uppehållstillstånd som beviljats på den grunden omedelbart återkallats?
Om syrier kan återvända, varför ska de stanna?
Den svenska och europeiska politiken måste omedelbart skifta fokus. Allt tal om ”integration” av syrier är nu irrelevant. Det enda som gäller är ”repatriering”. Det är dags att skicka hem den arbetskraft och den befolkning som Syrien så desperat behöver för sin egen återuppbyggnad. Allt annat är en humanitär och ekonomisk parodi.