Diskussionen om ”säkerhetsgarantier” för Ukraina efter kriget går varm i europeiska huvudstäder. Det talas om bilaterala avtal, utfästelser om stöd och diplomatiska löften. Men experternas svala inställning till dessa europeiska garantier blottlägger en smärtsam realitet: Utan USA:s militära muskler och ytterst deras kärnvapenparaply, är europeiska säkerhetsgarantier inte värda pappret de är skrivna på.
Historien förskräcker. 1994 undertecknade Ukraina Budapestmemorandumet och gav upp världens tredje största kärnvapenarsenal i utbyte mot säkerhetsgarantier från bland annat Storbritannien, USA och Ryssland. Vi vet alla hur det slutade. När stridsvagnarna rullade in 2014 och 2022 visade sig garantierna vara tandlösa. Att nu tro att nya papperskonstruktioner från länder som Tyskland eller Frankrike – som själva saknar förmåga att projicera makt – skulle avskräcka Vladimir Putin, är önsketänkande av farligaste sort.
Säkerhet i den internationella anarkin bygger på trovärdighet och förmåga. En garanti är bara trovärdig om den potentiella angriparen vet att priset för att bryta den blir outhärdligt högt. Dagens Europa saknar den konventionella styrkan för att utgöra ett sådant hot mot Ryssland på egen hand, och vi saknar den politiska viljan att riskera ett kärnvapenkrig för att rädda Charkiv.
Detta är kärnan i problemet. Så länge USA tvekar eller drar sig tillbaka, och så länge Ryssland betraktar Europa som svagt och splittrat, kommer inga ”garantier” att skapa fred. Det enda språk en aggressiv stormakt förstår är hård makt.
För Ukrainas del – och indirekt för Sveriges säkerhet – finns det bara två alternativ som fungerar på riktigt. Antingen fullt medlemskap i NATO, där en attack på en är en attack på alla, uppbackat av alliansens samlade styrka. Eller ett Ukraina som rustas till tänderna, en ”igelkottstrategi”, där landet ges förmågan att på egen hand tillfoga Ryssland sådana förluster att en invasion blir omöjlig.
Att Europa låtsas som om våra diplomatiska löften kan ersätta militär hårdvara är inte bara naivt, det är omoraliskt. Det invaggar offret i en falsk trygghet. Om vi menar allvar med att Ryssland inte får vinna, måste vi sluta prata om garantier och börja leverera den förmåga som krävs för att upprätthålla dem. Allt annat är teater för gallerierna medan Ukraina blöder.