ANALYS. Under 1960-talet bedömdes Sverige vara endast sex månader från en färdig atombomb. Idag, i en tid av transaktionell realism och osäkra garantier, väcks frågan på nytt: Hur långt är steget från världsledande civil kärnkraft till en nationell avskräckningsförmåga? Svaret ligger inte i att bygga nytt från grunden, utan i att aktivera den latenta förmåga som vilar i den svenska industrin och forskningssektorn.
För att Sverige ska kunna genomföra en snabbstart krävs att vi aktiverar tre huvudkomponenter: materialproduktion, stridshuvudskonstruktion och framföringssystem.
1. Materialvägen: Plutonium eller Uran?
Den största tekniska tröskeln är produktionen av klyvbart material i vapenkvalitet.
- Plutoniumspåret (Det snabbaste alternativet): Sverige har i dag sex operativa reaktorer (Forsmark, Oskarshamn, Ringhals). Genom att köra en reaktor på lågt utbränningsgrad (low burn-up) kan man teoretiskt producera plutonium med hög halt av isotopen Pu-239.
- Studsvik och CLAB: Centrala mellanlagret för använt kärnbränsle (CLAB) i Oskarshamn rymmer tusentals ton bränsle. Den tekniska utmaningen ligger i upparbetning – att kemiskt separera plutonium från det använda bränslet. Sverige saknar idag en storskalig upparbetningsanläggning, men anläggningarna i Studsvik har den laboratoriekapacitet som krävs för att utveckla processen i mindre skala.
- Uranvägen: Sverige har en av Europas största fyndigheter av uran (t.ex. i alunskiffer i Kvarntorp och Billingen). En snabbstart skulle kräva en omedelbar återstart av uranbrytning och byggandet av kaskader av centrifuger för anrikning – en process som är mer tidskrävande än plutoniumvägen.
2. Konstruktion: Från FOA till FOI
Konstruktionen av ett stridshuvud (implosionsprincipen) kräver extrem precision i konventionella sprängladdningar och tändsystem.
- FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut): Som efterföljare till FOA besitter FOI världsledande kompetens inom högexplosiva ämnen, avancerade datasimuleringar och materialvetenskap. Den teoretiska kunskapen om hur man komprimerar en plutoniumkärna till kritisk massa finns sannolikt kvar i institutionens arkiv och ”tysta kunskap”.
- Simulering vs. Testning: Med dagens beräkningskapacitet kan Sverige sannolikt designa ett fungerande vapen utan fysiska provsprängningar. De historiska Nausta-simuleringarna i Lappland skulle idag kunna ersättas av digitala tvillingar.
3. Framföringssystem: Gripen och den svenska spjutspetsen
Sverige har en unik fördel jämfört med många andra länder som söker kärnvapen: vi har redan leveranssystemen.
- JAS 39 Gripen: Gripen är designad för att bära tunga och avancerade laster. Att integrera en svensk taktisk atombomb (liknande den historiska beskrivningen av en ”frifallande bomb”) på Gripen skulle kräva minimala mekaniska ändringar, men betydande mjukvaruuppdateringar för säkert handhavande.
- Robotkapacitet: Med RBS-15 och samarbetet kring Taurus-roboten har Sverige kapacitet att utveckla kryssningsrobotar med nukleär kapacitet, vilket skulle ge en avskräckning med betydande räckvidd utan att riskera piloter.
- Ballistiska missiler: Med den kompetens som Sverige har inom rymdfart och med erfarenheter från Esrange, så borde det vara fullt möjligt att bygga egna ballistiska missiler inom relativt kort tidsrymd.
4. Tidslinjen för en ”Quick Start”
Om ett politiskt beslut fattades idag (januari 2026) skulle den tekniska tidslinjen se ut ungefär så här:
- 0–12 månader: Etablering av en hemlig upparbetningsenhet (troligen under jord i anslutning till befintlig kärnteknisk anläggning). Slutförande av stridshuvudets design.
- 12–24 månader: Produktion av de första kilona plutonium i vapenkvalitet. Integrationstester av ”dummies” på Gripen.
- 24–36 månader: Montering av det första operativa stridshuvudet.
Den historiska sexmånadersfristen är idag orealistisk på grund av de hårda internationella inspektionerna (IAEA) och det faktum att vi monterat ner de specifika plutoniumlaboratorier som fanns i Ursvik. Men inom ramen för en mandatperiod (3–4 år) är Sverige tekniskt kapabelt att nå kärnvapenstatus helt på egen hand.
Statsmannens slutsats
En svensk nukleär snabbstart handlar inte om att sakna kunskap, utan om att återuppbygga den industriella kedjan för klyvbart material. Sverige är en ”latent kärnvapenmakt” – vi har nyckeln i handen, men vi har frivilligt valt att inte sätta den i låset.
I en tid där de amerikanska garantierna prövas, är insikten om denna latenta förmåga vårt kanske starkaste diplomatiska kort. Det skickar ett tydligt budskap till både allierade och motståndare: Vi väljer samarbetets väg, men vi har den tekniska styrkan att välja vår egen om nöden kräver det.
Redaktionell notering: Denna analys utgår från ett tekniskt perspektiv och förutsätter ett juridiskt utträde ur NPT (Artikel X) som vi tidigare diskuterat.