Vid sin årliga maratonsändning den 19 december 2025 framtonade en Vladimir Putin med större självförtroende än på länge. Hans budskap var tydligt: Ryssland har övertaget på slagfältet, och Europa är på väg att spelas ut på den globala arenan. För den europeiska säkerhetspolitiken innebär Putins retorik en bister framtid där kontinenten riskerar att bli en åskådare i sitt eget öde.
En världssyn präglad av ”historisk rättvisa” och stormaktshierarki
Enligt artikeln i The Washington Post vilar Putins världssyn nu på tre bärande pelare: militär optimism, historisk revisionism och en strikt hierarkisk syn på internationella relationer.
Putin beskrev kriget i Ukraina inte som en tillfällig konflikt, utan som en nödvändig process för att återta ”historiska ryska landområden”. Genom att hävda att de ryska styrkorna avancerar ”i alla riktningar” och att den ukrainska armén är på gränsen till kollaps, målar han upp en bild av att tiden arbetar för Moskva. Denna determinism tjänar till att legitimera ryska offer och sänka moralen hos västvärlden.
Mest anmärkningsvärt är dock Putins syn på makt. Han kategoriserar världen i subjekt (stormakter med verklig suveränitet) och objekt (stater som styrs av andra). I Putins ögon är USA den enda aktören som räknas i väst, medan de europeiska länderna betraktas som ”sponsorer” utan egen vilja, som nu är ”ur takt” med den nya verkligheten i Washington.
USA som partner – Europa som motståndare
Putins analys av den nya amerikanska säkerhetsstrategin under Trump-administrationen är central för hans nuvarande strategi. Han noterade med tillfredsställelse att Ryssland inte längre officiellt stämplas som en ”fiende” av USA. Genom att hylla Trumps fredsansträngningar och samtidigt förlöjliga de europeiska ledarnas försök att hålla fast vid en hård linje, bedriver Putin en aktiv splittringspolitik.
Detta skifte markerar en farlig punkt för Europa. Putin signalerar att han föredrar en ”stormaktsklubb” (likt det föreslagna C-5-forumet med USA, Kina, Indien, Japan och Ryssland) där Europa inte har någon plats vid bordet. Genom att marginalisera EU hoppas Putin kunna diktera villkoren för Ukrainas framtid direkt med Washington.
Konsekvenser för europeisk säkerhetspolitik
Analysen av Putins uttalanden pekar på flera kritiska konsekvenser för Europa:
- Säkerhetsgarantiernas kollaps: Putin upprepade att en fred endast är möjlig om ”rotorsakerna” till konflikten åtgärdas – vilket i praktiken innebär ett neutralt Ukraina utan NATO-koppling och rysk kontroll över de annekterade områdena. Detta ställer Europa inför ett ultimatum: acceptera en rysk inflytandesfär eller fortsätt finansiera ett krig som USA tycks vilja lämna.
- Ökad risk för eskalering mot gränsstaterna: Putins varningar gällande Kaliningrad och hans retorik om att Europa styrs av ”nynazistiska” influenser (nu även utvidgat till att kritisera europeisk värdegrund kring t.ex. HBTQ-frågor) indikerar att han förbereder den ryska opinionen på en långvarig ideologisk och potentiellt militär konfrontation med EU.
- Den europeiska ensamheten: När USA fokuserar på Kina och interna prioriteringar, står Europa kvar med det direkta hotet från en militariserad rysk ekonomi. Putins hånfulla ton mot europeiska ledare är ett tecken på att han inte längre fruktar deras diplomatiska tyngd.
Slutsats: En statsman i otakt med freden
Putins framträdande visar på en ledare som inte söker en kompromiss baserad på internationell rätt, utan en kapitulation maskerad till fredsavtal. För statsmän i Europa innebär detta att den gamla säkerhetsordningen är död. Om Europa ska undvika att bli den ”lilla” aktören i Putins vision, krävs en omedelbar och massiv förstärkning av egen försvarskapacitet och en enad front som inte är beroende av skiftande politiska vindar i Washington.
Putins världssyn är en där den starke tar vad han vill, och i den världen är ett splittrat Europa hans största möjlighet.
Självklart anser jag att vi måste säkerställa att Europa har total strategisk handlingsfrihet, både gentemot Putins Ryssland och Trumps USA.