Efter den syriska diktatorn Bashar Al Assads fall står Ryssland inför en osäker framtid i Syrien. De strategiskt viktiga militärbaserna Khmeimim och Tartus, som gett Moskva fotfäste i östra Medelhavet och möjlighet att projicera makt i Mellanöstern och Afrika, är nu i farozonen. Trots tecken på tillbakadragande och trots den nya regeringens önskan om att distansera sig från Kreml, är det osannolikt att Ryssland frivilligt kommer att lämna dessa nyckelpositioner. Istället talar mycket för att Moskva kommer att ta till ett beprövat vapen ur sin arsenal: mutor.
Den nya syriska regeringen, ledd av Ahmad Al Sharaa (Jolani) och hans HTS-koalition, står inför enorma utmaningar. Att bygga upp ett fungerande styre i ett land sönderslaget av år av krig, med konkurrerande utländska intressen och en splittrad befolkning, är ingen enkel uppgift. Samtidigt som Al Sharaa försöker framställa sig och sin regering som pragmatiska och moderata, är hans och HTS förflutna som en tidigare al-Qaida-ansluten grupp fortfarande ett stort problem. Den nya regeringen behöver internationellt erkännande och, framförallt, ekonomiskt stöd. Här ser Ryssland sin chans.
Moskva har redan börjat spela sitt spel. Trots att ryska stridsflygplan bombade rebellstyrkor ända fram till Assads fall, har Al Sharaa i anmärkningsvärt försonande ordalag uttalat sig om att han inte vill att Ryssland ska lämna Syrien på ett sätt som ”underminerar” relationen mellan länderna. Han har pekat på Syriens beroende av ryska vapen och ryska experter som sköter landets kraftverk. Dessa uttalanden kan tolkas som en öppning för förhandlingar, en signal om att den nya regeringen är villig att kompromissa för att få det stöd den behöver.
Ryssland har en lång historia av att använda ekonomiska medel för att säkra sina intressen utomlands. Genom generösa lån, investeringar i infrastrukturprojekt, billig energi och vapenleveranser har Kreml köpt sig inflytande och lojalitet i länder över hela världen. Det är högst sannolikt att man nu kommer att använda samma taktik i Syrien. Man kan till och med använda ekonomiskt stöd till att utåt sett framstå som en viktig bidragsgivare till landets återuppbyggnad, samtidigt som inflytandet bibehålls.
Ett scenario där Ryssland erbjuder den nya syriska regeringen ett omfattande ekonomiskt stödpaket i utbyte mot fortsatt tillgång till Khmeimim och Tartus är inte alls osannolikt. Ett sådant paket skulle kunna innefatta efterskänkta skulder, investeringar i infrastruktur, fördelaktiga handelsavtal och kanske till och med direkt budgetstöd. För en regering som kämpar för att få statsapparaten att fungera och vinna befolkningens förtroende, skulle ett sådant erbjudande vara svårt att motstå, även om man inser att det binder Syrien till Ryssland för lång tid framöver. Det skulle också kunna splittra den nya regeringen, då det finns de som motsätter sig ett fortsatt ryskt inflytande.
Det finns också en risk att Ryssland kommer att använda mer ohederliga metoder för att säkra sina baser. Korruption och utpressning har länge varit en del av den ryska verktygslådan, och det är inte otänkbart att enskilda beslutsfattare i den nya syriska regeringen kan lockas eller tvingas att gå Moskvas ärenden. Med tanke på HTS och Al Sharaas förflutna, vore det naivt att tro att alla i den nya maktkonstellationen är immuna mot den typen av påtryckningar.
För omvärlden, och särskilt för USA och dess allierade, är det av yttersta vikt att noga följa utvecklingen i Syrien. Att låta Ryssland köpa sig till fortsatt inflytande i landet skulle få allvarliga konsekvenser för den regionala maktbalansen och för säkerheten i Medelhavsområdet. Det skulle också sända en farlig signal till andra auktoritära regimer att man kan komma undan med grova brott mot mänskliga rättigheter och ändå behålla sina strategiska tillgångar genom ekonomisk och politisk manipulation. Västvärlden måste vara beredd att erbjuda Syrien ett alternativ till det ryska inflytandet, ett alternativ som bygger på respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och en regelbaserad världsordning. Annars riskerar man att se Syrien, och med det stora delar av regionen, glida allt djupare in i Rysslands intressesfär. Att tro att den nya regimen kommer att kunna stå emot de ryska påtryckningarna utan betydande stöd utifrån är i bästa fall naivt, och i värsta fall direkt farligt.
Statsmannen säger som man brukar inom underrättelsetjänsten. Follow the money!