Den västerländska debatten om Ryssland har fastnat i en farlig semantisk fälla. Medan underrättelsechefer larmar om att våra länder befinner sig i ett fullskaligt krig, insisterar naiva kommentatorer på att de ryska mordbränderna, spionnätverken och cyberattackerna på NATO-mark bara utgör en ”gråzonsaggression”. Detta är inte bara en intellektuell villfarelse; det är en strategisk katastrof som förblindar oss från den mest kritiska uppgiften: Upprustning nu! När Ryssland kan producera åtta gånger mer ammunition än hela alliansen på ett år, har vi inte tid för akademiska diskussioner om vad som formellt definierar ”krig”. Tiden för självbedrägeri är över.
Det nya krigets fula ansikte: Mordbrand och drönare
Vi måste frigöra oss från de föråldrade referensramarna från 1900-talets storkrig. Dagens konflikt definieras inte av massiva fältstrider, utan av det som författaren Michael Lind kallar ”War unfolding in slow-motion”. Kriget har förändrats, och därmed även tecknen på att det har börjat.
Tänk dig ett krig där:
- Autonoma system jagar fienden: En klient rapporterar att han i Ukraina såg ”en drönare, helt autonom, flyga runt med en AK-47, jagandes ryssar.” Detta är inte 1939; det är framtidens krig som redan är här.
- Fientliga attacker på NATO-territorium: Att Ryssland beordrar mordbrand mot ett lager i London är inte spionage – det är en fientlig attack på suveränt territorium. När den brittiska försvarsrådgivaren Fiona Hill och tidigare MI5-chefen Eliza Manningham-Buller entydigt slår fast att Storbritannien är i krig med Ryssland, måste vi lyssna på experterna snarare än de som sitter vid sidan av och diskuterar juridiska definitioner.
Samtidigt pågår en kontinuerlig militär aggression: ryska fartyg hotar brittiska vatten (en ökning med 30%), ryska drönare flyger, och den brittiska rymdstabschefen noterar veckovisa störningar av brittiska satelliter. Denna ”omfattande” fientlighet är i praktiken krig, oavsett om NATO-stridskrafter har drabbat samman direkt med ryska.
Det blåögda priset för tidsfördröjning
Det mest förrädiska elementet i denna ”slow-motion” konflikt är den farliga illusionen av tid. Många västerländska beslutsfattare agerar som om vi har ”massor av tid” på oss att rusta upp och komma ikapp.
Detta antagande krossas av fakta från NATO:s generalsekreterare Mark Rutte, som varnar att Ryssland kan vara redo att slå till mot NATO inom fem år. Rutte ger oss den obekväma sanningen om vår industriella oförmåga: Rysslands krigsmaskin producerar mer ammunition på tre månader än vad hela NATO gör på ett år.
Dessa siffror är inte bara alarmerande; de bevisar att Ryssland redan befinner sig i ett fullskaligt krigsekonomiskt läge, medan NATO-länder fortfarande misslyckas med att investera och ombeväpna i den hastighet som krävs. Att argumentera för att det nuvarande tillståndet är något annat än krig – om än ett nytt slags krig – är att tillåta denna fatala produktionsklyfta att fortsätta växa.
Den tunna nålen på Domedagsklockan sveper bort sekunderna, inte år. Rysslands test av nya kärnvapenkapabla missiler påminner oss om att den ultimata risken hela tiden hänger över oss. Vi har inte råd att låta naiv tolkning hindra oss från att svara med den beslutsamhet och den upprustningstakt som en fullskalig krigsberedskap kräver. NATO är i ofred. Vi måste agera därefter.