När kriget i Sudan nu närmar sig den ödesdigra 1 000-dagarsgränsen i slutet av december 2025, står världen inför vad som betecknas som årets värsta humanitära katastrof. Men bakom siffrorna om svält och massflykt döljer sig en djupare systemkollaps: Sudan har blivit en spelplan för en ny typ av oreglerad stormaktsrivalitet där den traditionella statskonsten står handfallen.
Slagfältet flyttas: Kordofans strategiska fall
Under de senaste månaderna har fokus i konflikten förskjutits. Efter att den paramilitära gruppen Rapid Support Forces (RSF) i oktober intog El Fasher – den sista regeringsstyrda utposten i Darfur – har striderna rört sig österut mot Kordofan-regionen. RSF:s framryckning i North och West Kordofan, inklusive intagandet av den strategiska staden Bara och oljefälten i Heglig, är inte bara en militär framgång; det är ett dråpslag mot den sudanesiska statens ekonomi.
Genom att kontrollera Kordofan kan RSF strypa försörjningslinjerna mellan huvudstaden Khartoum och landets västra delar, samtidigt som man säkrar kontrollen över kritiska oljeledningar. För den reguljära armén (SAF), ledd av general Al-Burhan, innebär detta att man tvingas retirera allt längre mot Port Sudan, vilket cementerar en de facto delning av landet.
Geopolitisk cynism: Guld, vapen och Röda havet
Sudan är inte en isolerad tragedi; det är en internationell konflikt i lokal skrud. Analysen av krisen kräver att vi ser till de externa aktörer som eldar på kriget:
- Förenade Arabemiraten (UAE): Har enligt omfattande rapporter fortsatt att stödja RSF med vapen och logistik, lockade av inflytande över Sudans guldresurser och framtida hamnar.
- Ryssland och Iran: På den andra sidan har SAF närmat sig Teheran för att få tillgång till drönarteknologi, medan ryska intressen (nu genom ”Africa Corps”) spelar ett dubbelspel för att säkra en framtida flottbas vid Röda havet.
- Europa och USA: Står inför ett dilemma. Medan retoriken handlar om mänskliga rättigheter, har det faktiska engagemanget varit begränsat till underfinansierade humanitära hjälppaket. Sudan har hamnat i skuggan av Ukraina och Mellanöstern, trots att landets kollaps hotar stabiliteten i hela Sahel-regionen och säkerheten i de viktiga handelsrutterna genom Röda havet.
Konsekvenser för europeisk säkerhet
För Europa är Sudan-krisen inte bara en fråga om moralisk skyldighet, utan om realpolitisk nödvändighet.
- Migrationsvågor: Med över 12 miljoner internflyktingar och miljontals som korsat gränserna till grannländer som Tchad och Egypten, är trycket på de migrationsrutter som leder mot Medelhavet massivt. Ett destabiliserat Egypten till följd av flyktingströmmar skulle få direkta följdverkningar för EU:s gränsskydd.
- Säkerhetsvakuum: När staten Sudan upphör att fungera skapas fristäder för transnationella kriminella nätverk och extremistgrupper. Historien har lärt oss att laglösa områden i Afrikas horn snabbt blir exportörer av osäkerhet.
Statsmannaskapets kris
Det mest alarmerande med Sudan 2025 är den totala bristen på fungerande diplomatiska verktyg. FN:s säkerhetsråd är låst av stormaktsmotsättningar, och den Afrikanska unionens medlingsförsök har haft svårt att vinna mark mot de stridande parternas nollsummespel.
Att skriva om Sudan på statsmannen.se är att skriva om nödvändigheten av att återupprätta en ordning där suveräna stater inte tillåts malas ner av legosoldater och utländska särintressen. Om Sudan tillåts falla helt, sätter det ett farligt prejudikat för hur konflikter i det 21:a århundradet kommer att avgöras: genom utmattning, svält och de mest hänsynslösa allianserna.
Här sitter jag i El Fasher 2006. Som en del av den Europeiska Unionens stöd till Afrikanska Unionens insats AMIS-IIE. Vi hade framsteg då, men det är helt sönderskjutet av RSF, regionala makter och stormakter som agerar totalt oansvarigt.