Donald Trumps återkomst till den storpolitiska scenen och hans hårda retorik gentemot NATO-allierade har väckt förutsägbar bestörtning i europeiska huvudstäder. Men bortom rubrikerna om diplomatiska övertramp döljer sig en obekväm sanning: Trumps krav på att Europa ska betala för sin egen säkerhet fungerar. Tyska vapentillverkare går nu en guldålder till mötes, och paradoxalt nog kan detta vara räddningen för den europeiska försvarsförmågan.
Under decennier har Europa, och i synnerhet Tyskland, levt i en säkerhetspolitisk törnrosasömn finansierad av den amerikanska skattebetalaren. Den ”fredsutdelning” som togs ut efter kalla krigets slut innebar i praktiken en avveckling av den industriella bas som krävs för att föra krig. När Rysslands aggression mot Ukraina inleddes stod kejsaren naken; lagren var tomma och produktionslinorna nedlagda.
Nu ser vi ett trendbrott. Det faktum att tyska försvarsjättar som Rheinmetall nu ”vinner stort” på Trumps krav är inte något som bör beklagas, utan tvärtom välkomnas. Det är ett tecken på att marknadskrafterna och säkerhetspolitiken äntligen drar åt samma håll. För en nationell höger som värnar om suveränitet är en stark inhemsk försvarsindustri inte en valfråga, utan en existentiell nödvändighet. Att förlita sig på ”just-in-time”-leveranser från andra kontinenter i händelse av krig är en strategisk naivitet vi inte har råd med.
Medborgerlig Samling har länge drivit linjen att försvarsanslagen måste höjas rejält, inte för att blidka byråkrater i Bryssel eller Washington, utan för att Sverige och Europa måste kunna försvara sig själva. Att USA pressar på för att NATO:s medlemsländer ska nå, och helst överstiga, tvåprocentsmålet är i grunden sunt. Det tvingar fram en återindustrialisering av försvarssektorn.
Det är lätt att fastna i moraliserande över Trumps transaktionella syn på allianser. Men i den hårda verkligheten är militär förmåga den enda valuta som räknas. Om resultatet av Trumps påtryckningar blir att europeiska länder faktiskt börjar producera artillerigranater och stridsfordon i den takt som krävs för att avskräcka Ryssland, då har hans strategi lyckats där år av mjuk diplomati misslyckats. För Sverige innebär detta att vi måste sluta be om ursäkt för vår försvarsindustri och istället se den som en hörnsten i vår nationella överlevnad.