Donald Trumps läger har kastat in en brandfackla i den transatlantiska debatten: Tyskland bör i framtiden kunna ta över det militära ledarskapet för NATO. Förslaget är intressant och markerar slutet på en era, men låt oss vara ärliga – ett tyskt överbefäl är meningslöst om det inte backas upp av en trovärdig, europeisk kärnvapenavskräckning.
Nyligen föreslog Matthew Whitaker, USA:s ambassadör till NATO under Trumps tidiga presidentskap och en nära allierad, att Tyskland en dag borde vara redo att axla rollen som Supreme Allied Commander Europe (SACEUR). Traditionellt har denna post alltid innehafts av en amerikansk general, medan generalsekreteraren varit europé. Att bryta denna ordning vore en tektonisk förskjutning i västs säkerhetsarkitektur.
Tanken är i grunden sund. Tyskland är Europas ekonomiska motor och den logistiska knutpunkten för kontinentens försvar. Att Berlin tar taktpinnen skulle tvinga fram den ”Zeitenwende” – den scenförändring i tysk försvarspolitik – som Olaf Scholz utlovat men som går alldeles för långsamt. Men att överlåta kommandot räcker inte.
En general utan den yttersta makten
Kriget i Ukraina har med brutal tydlighet visat att konventionell styrka är nödvändig, men att det är kärnvapen som sätter spelets regler. Rysslands kärnvapenskrammel har dikterat västs försiktighet.
Om USA lämnar över det konventionella kommandot till Europa, men behåller nycklarna till kärnvapenparaplyet i Washington, hamnar Europa i en livsfarlig sits. En tysk SACEUR skulle kunna kommendera brigader och flygflottiljer, men vid en existentiell konflikt med Ryssland skulle denne vara bakbunden av Kremls kärnvapenhot. Utan en egen förmåga att svara med samma mynt, blir Europas ledare utpressningsbara.
För att ett tyskt (eller europeiskt) ledarskap ska vara trovärdigt krävs en europeisk kärnvapenavskräckning. Frankrike och Storbritannien besitter kapaciteten, men den är nationell. För att Europa ska kunna stå på egna ben krävs att Paris och London, i samförstånd med Berlin, skapar en doktrin där dessa vapen garanterar hela unionens säkerhet. Utan ”The Bomb” är en tysk överbefälhavare bara en förvaltare av en konventionell styrka som i slutändan är sårbar.
Dags att klippa navelsträngen till Washington
Det finns också ett djupare, strategiskt värde i att Europa tar över ansvaret helt och hållet – utan amerikansk inblandning.
USA:s blick är inte längre fäst vid Fulda-gapet eller Östersjön. Washingtons strategiska intresse ligger i Indopacifiska regionen och rivaliteten med Kina. Europa har blivit en sekundär krigsskådeplats för amerikanerna, en distraktion från huvudnumret.
Att förlita sig på en garant som vart fjärde år riskerar att byta geopolitisk riktning är inte hållbart. Europeisk säkerhet kan inte vara beroende av valresultat i Pennsylvania eller Arizona.
Om Tyskland tar det militära kommandot, och om detta backas upp av en fransk-brittisk kärnvapengaranti, skulle Europa äntligen bli en vuxen geopolitisk aktör. Det skulle innebära att vi själva definierar våra röda linjer, våra insatsregler och vår framtid.
Trumps utspel må vara en provokation för att få Europa att betala mer, men vi bör ta honom på orden. Låt Tyskland leda. Låt Europa bygga sin egen sköld. För i en värld av rovdjur räcker det inte att vara en rik herbivor – man måste ha egna tänder.