I skuggan av Pentagon-dokumentet NDS 2026 hänger en fråga tyngre än någonsin över Europas huvudstäder: Är vi verkligen beredda att satsa vår existens på att en amerikansk president – vars lojalitet numera mäts i transaktionell vinst – skulle riskera New York för Tallinn, Warszawa eller Stockholm? Den bittra realismen i januari 2026 ger oss svaret. USA är inte längre den där självklara kärnvapenparaplyet som skyddar oss. Men att därifrån dra slutsatsen att vi måste ruinera oss själva för att bygga egna kärnvapen är att missa den mest uppenbara lösningen i rummet: Frankrike.
Varför uppfinna hjulet när det redan finns i Paris?
NATO-chefen Mark Rutte har rätt i att det vore astronomiskt dyrt för Europa att bygga en helt egen avskräckningsförmåga från grunden. Men hans pessimism utgår från att vi ska börja på noll. Frankrike har redan gjort grovjobbet. Genom sin Force de Frappe har de en fullständigt oberoende och operativ kärnvapentriad som inte kräver amerikanska källkoder eller godkännanden.
Att bygga ett eget svenskt eller tyskt program skulle kosta hundratals miljarder och ta decennier. Men att gå in i ett strategiskt partnerskap med Frankrike – en nation som redan har deklarerat att deras ”vitala intressen har en europeisk dimension” – är en helt annan ekonomisk kalkyl.
Stordriftsfördelar i avskräckningens tjänst
En europeisk kärnvapenfond, där EU-länder bidrar till underhållet och utvecklingen av den franska tekniken (som de potenta M51-missilerna och ASMP-A-systemet), skulle ge oss avskräckning till en bråkdel av kostnaden för nationella program.
- Delad infrastruktur: Vi behöver inte bygga egna anrikningsanläggningar eller testplatser. Vi köper in oss i en beprövad struktur.
- Modernisering genom samarbete: Frankrike står inför kostsamma uppgraderingar av sina ubåtar och missiler. Genom att europeiska partners delar på notan säkras Frankrikes förmåga, samtidigt som resten av Europa får en plats vid det strategiska bordet.
En självständighetsförklaring för den nya europeiska eran
Vissa kritiker varnar för att kärnvapen i Europa skulle leda till instabilitet. Men vi lever inte i 1800-talet. Dagens europeiska stater är djupt rotade demokratier med integrerade ekonomier och gemensamma säkerhetsintressen. Att vi skulle börja hota varandra med kärnvapen är en absurditet som hör hemma i historieböckerna.
Tvärtom handlar ett samarbete med Frankrike om att skapa en europeisk pelare som är stark nog att stå på egna ben. Det handlar om att sluta vara en klientstat och börja vara en jämbördig partner. Genom att knyta den franska avskräckningen till hela kontinenten skapar vi en trovärdighet som Moskva inte kan ignorera och som Washington tvingas respektera.
Slutsats: Välj frihet framför beroende
Att klamra sig fast vid den amerikanska garantin i januari 2026 är som att försöka värma sig vid en utbränd eld. Vi kan fortsätta att hoppas på att New York riskeras för oss, eller så kan vi inse att vi har verktygen själva – bara ett par timmars flygresa bort i Paris.
Genom att finansiera och integrera oss i den franska kärnvapenarsenalen köper vi oss inte bara säkerhet; vi köper oss vår framtida handlingsfrihet. Det är dyrt att vara omyndig, men det är betydligt billigare att vara strategiskt vuxen om man delar på kostnaden med sina närmaste vänner.
Analysens slutsats: Frankrike har svärdet, Europa har ekonomin. Det är dags att vi slutar be om lov i Washington och istället börjar skriva ut checkar till Paris. En europeisk kärnvapenförmåga via Frankrike är inte bara logisk – det är den enda ekonomiskt försvarbara vägen till suveränitet.