Att betrakta kravet på en europeisk kärnvapenkapacitet som en gengångare från det förflutna, likt Michael Rühles liknelse vid en odödlig Dracula, är ett strategiskt självbedrägeri som kontinenten inte längre har råd med. I en värld där den gamla världsordningen krackelerar är diskussionen om en tysk eller kollektiv europeisk bomb inte ett uttryck för nostalgi, utan en rationell reaktion på en ny och bister verklighet. Den transatlantiska länk som Rühle så ömsint beskriver som en garant för stabilitet har i januari 2026 förvandlats till en boja som håller Europa kvar i en tillstånd av permanent geopolitisk omyndighet.
Grundfundamentet för den europeiska säkerheten – USA:s kärnvapenparaply – vilar på en trovärdighet som numera är helt förbrukad. Med dagens administration i Washington har USA tydligt signalerat att de inte längre är en pålitlig allierad. Genom transaktionell diplomati, hot om tullar mot vänner och territoriala anspråk på Grönland har Vita huset visat att ”America First” inte är en tillfällig slogan utan en permanent doktrin. Den klassiska kalla kriget-frågan har återfått sin fulla sprängkraft: Skulle en amerikansk president i dagens politiska klimat verkligen riskera New York för att rädda Tallinn, Warszawa eller ens Berlin? Svaret, för den som vågar se realismen i vitögat, är ett djupt oroande nej. Att i det läget klamra sig fast vid Washingtons välvilja är inte stabilitet, det är ett ansvarslöst hasardspel med kontinentens överlevnad.
Rühle och andra skeptiker varnar för att en nukleär upprustning skulle väcka ”gamla demoner” och föra oss tillbaka till 1800-talets maktbalanspolitik. Det är ett argument som helt ignorerar att dagens Europa består av mogna och djupt förankrade demokratier. Tyskland, Polen och Frankrike är inte längre de imperialistiska stater som en gång slet sönder kontinenten; de är stabila rättsstater med gemensamma värderingar och integrerade ekonomier. Att hävda att kärnvapen skulle leda till en destruktiv spiral av nationalism är att misstro den europeiska demokratins bärkraft. Tvärtom skulle en gemensam eller samordnad europeisk avskräckningsförmåga kunna fungera som den slutgiltiga garanten för en självständig europeisk röst i en multipolär värld. Det är en myndighetsförklaring som visar att vi är kapabla att bära ansvaret för vår egen existens.
Strategisk autonomi är bara ett tomt skal så länge Europa saknar förmågan att avskräcka en kärnvapenrustad aggressiv makt på egen hand. De konventionella satsningar vi nu ser i länder som Tyskland är nödvändiga, men de förblir ofullständiga så länge de inte backas upp av det yttersta vapnet. Att stå utan egen kärnvapenkapacitet innebär att vi i varje kris i praktiken är utlämnade till antingen Moskvas aggression eller Washingtons nycker. Förlorad exklusivitet för USA är inte en risk att frukta, utan en nödvändig förutsättning för ett balanserat partnerskap där Europa inte längre uppfattas som en klientstat utan som en jämbördig aktör.
Kostnaderna och de tekniska utmaningarna är förvisso stora, men de bleknar i jämförelse med kostnaden för att förlora sin suveränitet. Om Europa ska kunna värna sin livsstil, sin ekonomi och sina gränser mot framtidens hot, måste vi sluta be om lov. Att låta Dracula vila i sin kista må vara det bekvämaste alternativet för stunden, men för en stat som vill överleva i 2020-talets geopolitiska stormar är det dags att inse att det enda sanna skyddet mot mörkret är att själv hålla i facklan. En europeisk kärnvapenförmåga är inte slutet på ordningen, det är början på en sann och hållbar europeisk säkerhet.