Medan Washington drar en ”linje i sanden” och kräver att Europa ska ta ansvar för sin egen säkerhet, råder panik i många västeuropeiska huvudstäder. Men i Warszawa är lugnet påfallande. Polen har inte bara förutsett denna utveckling; man har aktivt förberett sig för den. När den geopolitiska kartan ritas om, framstår Polen alltmer som den transatlantiska länkens mest pålitliga väktare och Europas nya militära stormakt.
Washington Posts analys om en brytpunkt i relationen mellan USA och Europa sätter fingret på en smärtsam sanning: den gamla ordningen, där USA subventionerade Europas välfärd genom att stå för säkerhetsnotan, är över. För länder som Tyskland, som länge förlitat sig på handel med diktaturer och amerikanskt beskydd, är detta en existentiell kris. För Polen är det en bekräftelse på den egna världsbilden.
Den polska inställningen till NATO och USA skiljer sig fundamentalt från den tveksamhet som ofta präglar debatten i Berlin och Paris. För polackerna är alliansen med USA inte en diplomatisk konveniens utan en livförsäkring. Historien har lärt Polen den hårda vägen att säkerhetsgarantier på papper från europeiska grannar väger lätt när stridsvagnarna rullar. Därför har Warszawa, oavsett om regeringen letts av lag och rättvisa-partiet (PiS) eller Donald Tusks liberalkonservativa koalition, konsekvent prioriterat relationen till Washington framför drömmar om ”europeisk strategisk autonomi”.
Detta realpolitiska ställningstagande backas upp av handling. Medan andra NATO-länder kämpar med kreativ bokföring för att nå tvåprocentsmålet, har Polen rusat förbi. Med försvarsutgifter som närmar sig 5 procent av BNP är landet inte bara ”bäst i klassen” utan sätter en helt ny standard för europeisk försvarsförmåga. Genom massiva inköp av amerikanska Abrams-stridsvagnar, HIMARS-system och F-35-plan signalerar Polen tydligt var deras lojalitet ligger. De köper inte bara hårdvara; de köper en integrerad plats i den amerikanska säkerhetsarkitekturen.
Polens utrikesminister Radosław Sikorski har vid upprepade tillfällen betonat att Europa måste sluta vara en ”gratispassagerare”. Detta resonemang går hand i hand med den amerikanska högerns krav, vilket gör Polen unikt positionerat att hantera en Trump-administration. Där Tyskland ser hot i Trumps krav, ser Polen en möjlighet. Genom att faktiskt betala för sig och bygga en armé som kan avskräcka Ryssland, gör sig Polen oumbärligt för USA. Det är en strategi byggd på ömsesidig nytta snarare än välgörenhet.
Samtidigt blottlägger den polska hållningen sprickan inom EU. Frankrikes president Emmanuel Macron har länge talat om att Europa måste bli självständigt från USA. Polen, och i allt högre grad de baltiska staterna och Norden, ser detta som en farlig illusion. Utan USA:s kärnvapenparaply och logistiska muskler är Europa sårbart. Den polska linjen är att stärka den europeiska pelaren inom NATO, inte att bygga parallella strukturer som konkurrerar med alliansen.
För Sverige finns här en viktig läxa. Vår utrikespolitiska kompass har länge varit inställd på Tyskland, men den säkerhetspolitiska tyngdpunkten i Europa förskjuts nu österut. Polen agerar med den beslutsamhet och klarhet som Medborgerlig Samling efterlyser i svensk politik. De förstår att diplomati utan bakomliggande militär makt är verkningslös. I den nya världsordning är det inte de mjuka värdenas stater som sätter agendan, utan de som har viljan och förmågan att försvara sina gränser. Polen har dragit sin linje i sanden, och de står på rätt sida om historien.