I skuggan av de dagliga krigsrubrikerna sker nu två fundamentala skiften som ritar om kartan för Sveriges säkerhet. För det första har NATO beslutat att flytta Sverige, Finland och Danmark till det USA-baserade kommandot JFC Norfolk. För det andra har Washington satt en hård deadline: 2027 ska Europa på egen hand kunna hantera det konventionella försvaret mot Ryssland. Budskapet är tydligt: Den transatlantiska livlinan säkras, men notan för försvaret landar nu på vårt bord.
Sveriges inträde i NATO var slutet på 200 år av alliansfrihet, men det är först nu vi ser vad medlemskapet innebär i praktiken. Beskedet att de nordiska länderna läggs under Joint Force Command Norfolk är en geopolitisk justering av enorm betydelse. Tidigare har fokus legat på att Norden ska agera skyddsvall för kontinenten, styrt från JFC Brunssum i Nederländerna.
Flytten till Norfolk innebär att NATO nu erkänner den kalla realiteten: Norden är inte en utmark till Tyskland, utan en integrerad del av den transatlantiska säkerhetsarkitekturen och Arktis.
En livlina över Atlanten
Att lyda under Norfolk innebär att Sveriges, Finlands och Danmarks säkerhet knyts direkt till USA och Storbritannien, snarare än till det trögarbetade kontinentaleuropa. Detta är en seger för den ”atlantistiska” linjen i svensk säkerhetspolitik.
Logiken är glasklar. I händelse av krig är Östersjöregionens överlevnad helt beroende av att sjövägarna över Atlanten och Nordsjön hålls öppna för amerikanska förstärkningar. Genom att integreras i Norfolk-kommandot blir vårt närområde en prioriterad zon för den amerikanska flottan. Vi blir väktarna av ”High North” – den norra flanken där Rysslands strategiska ubåtar opererar.
Detta ställer dock krav. Vi kan inte längre gömma oss bakom en ”solidarisk” EU-retorik. Norfolk-kommandot är operativt, maritimt och krävande. Det handlar om att säkra hamnar på västkusten, garantera logistikkedjor genom Jämtland och Norrbotten, och att ha en flotta som kan operera bortom den egna skärgården.
2027 – Ultimatumet från Washington
Om flytten till Norfolk är den goda nyheten, är Pentagons nya deadline den kalla duschen. Enligt uppgifter från Washington har USA meddelat sina allierade att Europa måste ha tagit över huvudansvaret för den konventionella avskräckningen – inklusive underrättelse, missilförsvar och tunga förband – senast 2027.
Det är om mindre än två år.
Bakgrunden är USA:s oundvikliga ”pivot to Asia”. Oavsett vem som sitter i Vita huset kräver hotet från Kina att amerikanska resurser flyttas från Atlanten till Stilla havet. USA kommer att behålla sitt kärnvapenparaply över Europa, men markstriden, logistiken och den första smällen måste vi klara själva.
Detta avslöjar den europeiska, och svenska, naiviteten. Många politiker talar fortfarande om upprustning i termer av decennier. Försvarsberedningens rapporter siktar på 2030 eller 2035. Washingtons besked gör dessa tidsplaner till makulatur. 2027 är i försvarsindustriella termer ”imorgon”.
Realism framför byråkrati
För Sverige och Medborgerlig Samling bekräftar detta det vi länge hävdat: Det finns inga genvägar, försvar måste byggas med stål, ammunition och tränade förband.
Om USA drar ner på sin konventionella närvaro måste vi fylla tomrummet. Det innebär att diskussionen om 2 procent av BNP till försvaret redan är överspelad; vi måste snarare titta på polska nivåer runt 4–5 procent för att hinna ikapp decennier av försummelse.
Vi står nu vid ett vägskäl. Antingen fortsätter vi att hoppas att USA bluffar, eller så inser vi allvaret. Att vi nu lyder under Norfolk ger oss de bästa förutsättningarna för samarbete, men det är ingen hängmatta. USA har dragit en linje i sanden vid 2027. Det är upp till oss att bevisa att vi är en allierad värd att försvara, inte en belastning som lämnas åt sitt öde när blickarna vänds mot Kina.