Medan Europa våndas över sin nya plats i den amerikanska prioritetsordningen, visar rapporter från Stilla havet att inte ens Washingtons närmaste allierade i ”Prio 1-området” går säkra. Donald Trumps hantering av Japan och Sydkorea sänder en tydlig signal till resten av världen: I den nya världsordningen är säkerhet en tjänst man köper, inte en princip man delar.
När Donald Trump återtog Vita huset var förhoppningen i Tokyo och Seoul att hotet från Kina skulle garantera en stark och ovillkorlig amerikansk närvaro. Indo-Pacifiken var ju, enligt alla strateger, den nya tyngdpunkten. Men signaler från den amerikanska administrationen tyder nu på att även dessa livsviktiga allianser omförhandlas utifrån en strikt transaktionell logik.
Prislappen på beskydd Diplomatiska källor vittnar om en växande frustration hos de asiatiska nyckelallierade. USA:s engagemang för att försvara Sydkorea mot Nordkorea, eller Japan mot kinesiska intrång, kopplas allt oftare till direkta ekonomiska motkrav. Det handlar inte längre bara om ”burdensharing” – att dela på kostnaderna för baser – utan om krav på handelsfördelar och massiva inköp av amerikansk materiel som villkor för fortsatt truppnärvaro.
Denna ”affärsmässiga” syn på geopolitik skapar en farlig osäkerhet. Om USA:s säkerhetsgarantier är förhandlingsbara, vad hindrar då Peking eller Pyongyang från att testa gränserna?
Dominoeffekter för Europa För europeiska, och inte minst svenska, säkerhetsbedömare är utvecklingen i Asien en varningsklocka. Om USA är villigt att äventyra relationerna med Japan och Sydkorea – länder som ligger i den absoluta frontlinjen mot huvudrivalen Kina – hur mycket tålamod kan vi då förvänta oss att Washington har med ett Europa som halkat ner till en fjärdeplats på prioriteringslistan?
Japan och Sydkorea svarar nu genom att rusta upp på egen hand i en rasande takt, drivna av insikten att den amerikanska paraplyet kanske läcker. Det är en strategi som Europa snarast bör studera.