Den senaste tidens händelser i Västafrika, där länder som Tchad och Senegal omvärderar sina militära samarbeten med Frankrike, har aktualiserat frågan om den forna kolonialmaktens roll på kontinenten. Samtidigt som Frankrike omformulerar sin militära strategi med en minskad permanent truppnärvaro, är det av yttersta vikt att inte kasta ut barnet med badvattnet. En fortsatt fransk militär förmåga i Afrika är, trots allt, att föredra framför de alternativ som nu står för dörren, i synnerhet Ryssland.
Visst kan den franska närvaron i Afrika, med dess koloniala arv, vara problematisk och kräva omförhandling. Men låt oss inte glömma de grundläggande skillnaderna mellan Frankrike och Ryssland. Frankrike är en demokrati med en, låt vara bristfällig, historik av att främja demokratiska värderingar i sina forna kolonier. Landet har trots allt bidragit till att upprätthålla en viss grad av stabilitet i regionen, och har i samarbete med lokala styrkor bekämpat islamistiska extremistgrupper. Ryssland, å andra sidan, är en auktoritär stat med en dokumenterad benägenhet att undergräva demokratiska processer och utnyttja instabilitet för egen vinning.
Att ersätta franska trupper med ryska legosoldater från den ökända Wagnergruppen är knappast en framgångsrik strategi för fred och säkerhet. Wagnergruppens förehavanden präglas av grova brott mot mänskliga rättigheter och krigsförbrytelser. Deras närvaro riskerar att förvärra konflikter och öka lidandet för civilbefolkningen, vilket tydligt framgår av den försämrade säkerhetssituationen i Mali, Burkina Faso och Niger efter att de avlägsnat de franska trupperna. Att dessa länder nu söker stöd hos en aktör som agerar i strid med krigets lagar och folkrätten är djupt beklagligt och vittnar om en farlig utveckling. En utveckling som riskerar att underminera de framsteg som gjorts under lång tid.
Den ryska inblandningen i Afrika handlar inte om att främja säkerhet eller demokrati. Det handlar om att säkra tillgång till naturresurser och utöka sitt geopolitiska inflytande på bekostnad av befolkningens välfärd och grundläggande rättigheter. Det handlar också om att utmana västvärlden och undergräva den regelbaserade världsordning som, trots sina brister, tjänat oss väl. Att då vända sig till Ryssland för säkerhetssamarbete är en kortsiktig och riskfylld strategi som i slutändan kan få förödande konsekvenser.
Frankrike, å sin sida, har visat en vilja att ompröva sin roll i Afrika. President Macrons erkännande av massakern i Thiaroye 1944 är ett steg i rätt riktning. Den nya militära strategin, med fokus på utbildning, luftrumsövervakning och tillfälliga insatser, kan ses som ett försök att anpassa sig till de afrikanska ländernas önskemål om ökad självständighet. Det är en öppning som bör tas tillvara.
Det är av största vikt att de afrikanska länderna noga överväger sina strategiska partnerskap. Att välja Ryssland framför Frankrike är att välja en väg kantad av auktoritärt styre, brott mot mänskliga rättigheter och ökad instabilitet. En fortsatt, om än omförhandlad, fransk militär närvaro i Afrika, med sitt demokratiska arv och förhållningssätt till krigets lagar och folkrätten, är trots allt det minst dåliga alternativet i en komplex och utmanande säkerhetspolitisk situation. Att Frankrike nu omformulerar sin militära närvaro ger oss en möjlighet att ytterligare stärka det demokratiska arvet, och stå upp för en utveckling som kommer Afrikas folk till gagn, istället för att gynna auktoritära regimer och deras allierade.