När NATO-chefen Mark Rutte nyligen önskade ”lycka till” åt dem som tror att Europa kan försvara sig utan amerikansk hjälp, var det inte bara en krass observation av militära brister. Det var en omyndighetsförklaring maskerad som välvilja. I januari 2026, med en amerikansk försvarsstrategi (NDS 2026) som uttryckligen prioriterar ”fästning Amerika” och det egna närområdet, framstår Ruttes pessimism inte som realism, utan som en farlig sentimentalitet inför en värld som Trump har kraschat.
Ruttes budskap är tydligt: Europa är för svagt, för splittrat och för fattigt för att bära sina försvarskostnader. Han menar att vi skulle behöva mer än fördubbla våra försvarsanslag för att ens ha en chans. Hans slutsats? Att vi ska fortsätta att be om nåd i Washingtons korridorer. Min slutsats är är den motsatta: Om priset för vår frihet är en fördubbling av utgifterna, då är det ett pris vi måste betala. Alternativet är att förbli ett offer för de transaktionella avtal som nu sluts mellan Washington, Moskva och Peking.
Allianser utan egna insatser är slut
Den nya amerikanska doktrinen har ersatt de ”molnslott av abstraktioner” som Rutte klamrar sig fast vid med en bister verklighet. USA ser inte längre NATO som ett moraliskt projekt, utan som ett instrument för amerikanska intressen. När Pentagon nu ”temporärt” drar in stöd, flyttar fokus till Arktis suveränitet och öppet hånar allierade som inte levererar, är Ruttes ”lycka till” i själva verket ett erkännande av ett totalt misslyckande. Att bygga en kontinental säkerhet på en partner som öppet överväger att sälja ut Tallinn för New York är inte strategi – det är högt spel och inkompetens.
Självständighetens nödvändighet
Strategisk autonomi är inte en dröm för franska intellektuella; det är den enda vägen framåt för en stat som vill överleva. Rutte har rätt i en sak: vi är inte där än. Men att använda vår nuvarande svaghet som ett argument för fortsatt beroende är som att förbjuda ett barn att lära sig gå för att det riskerar att ramla.
- Industriell kraftsamling: Vi måste sluta köpa amerikansk trygghet på avbetalning och istället investera i en europeisk försvarsindustri som vi själva kontrollerar.
- Nukleär realism: Som vi tidigare analyserat på Statsmannen, måste diskussionen om ett europeiskt kärnvapenparaply lyftas ur skuggorna. Suveränitet utan avskräckning är en illusion.
Priset för beroendet av USA
Medan Rutte talar om sammanhållning, förhandlar Trump-administrationen i Abu Dhabi om Ukrainas framtid och skissar på en ”Board of Peace” där Europa lyser med sin frånvaro. Det är här Ruttes logik faller samman. Om vi inte kan försvara oss själva, kommer vi aldrig att sitta vid bordet när våra egna gränser ritas om. Vi kommer att vara rätten som serveras, inte gästen som äter.
Det är dags att vi tackar Mark Rutte för hans varning, men avböjer hans pessimism. Europas svar på ”lycka till” ska inte vara en bön om mer stöd, utan en massiv och målinriktad upprustning som gör oss till en maktfaktor som ingen kan ignorera. Självständigheten för Europa börjar inte med ett tillstånd från Washington, utan med insikten att vi är de enda som i slutändan kommer att blöda för vår egen jord.
Mark Rutte har rätt i att Europa är oförberett. Han har dock fundamentalt fel i att lösningen är mer beroende. Suveränitet kan inte lånas; den måste ägas. 2026 är året då Europa antingen väljer att rusta eller väljer att tyna bort.