Historien upprepar sig sällan, men den rimmar ofta. När västvärlden nu pressar Ukraina mot förhandlingsbordet med löften om nya ”säkerhetsgarantier”, ekar sveket från 1994. Då, precis som nu, trodde Kiev att de bytte kärnvapen mot beskydd. Men sanningen begravdes i en översättning. För en nation som står ensam mot en kärnvapenbestyckad granne som föraktar FN-stadgan, finns det bara en slutsats kvar: Om inte NATO öppnar dörren, är den enda kvarvarande säkerhetsgarantin egna kärnvapen.
I Washington Post beskrivs nu hur ”historiens spöken” hemsöker de pågående diskussionerna om Ukrainas framtid. Det handlar om Budapestmemorandumet från 1994, dokumentet där Ukraina gav upp världens då tredje största kärnvapenarsenal.
Den semantiska fällan: ”Assurances” är inte ”Garantier”
Det som Washington Post lyfter fram, och som är helt avgörande för att förstå Ukrainas nuvarande skepsis, är den medvetna språkliga fälla som gillrades för 30 år sedan.
I den engelska versionen av texten använde USA och Storbritannien ordet ”assurances” (försäkringar/utfästelser). Det är en diplomatisk term som är juridiskt svag och inte innebär några förpliktelser om militärt ingripande. Men i de ukrainska och ryska översättningarna användes ordet ”garantii” (garantier).
Skillnaden är monumental. Medan Bill Clinton och John Major visste att de bara lovade att ”respektera gränserna” och ”inte anfalla”, trodde det ukrainska ledarskapet och folket att de fått en säkerhetsgaranti likvärdig med NATO:s artikel 5.
När ryska stridsvagnar rullade in på Krim 2014 och mot Kiev 2022, insåg ukrainarna den hårda vägen att en ”assurance” inte är värd papperet den är skriven på när motparten heter Vladimir Putin.
Varför dagens löften är tomma
Nu diskuteras återigen ”säkerhetsgarantier” som ett alternativ till NATO-medlemskap för att få slut på kriget. Men varför skulle Ukraina lita på detta?
Ryssland har bevisat att de betraktar internationella avtal och FN-stadgan som rekommendationer, inte regler. En säkerhetsgaranti som inte backas upp av automatisk, omedelbar militär intervention (inklusive kärnvapenparaply) är meningslös mot en stat som Ryssland. Så länge västvärldens ledare är mer rädda för eskalering än de är måna om Ukrainas gränser, kommer varje ny ”garanti” att synas – och fällas – av Kreml den dag de återhämtat sina styrkor.
Kärnvapen: Den enda språk diktatorer förstår
Detta leder oss till den obekväma slutsatsen som nu diskuteras alltmer öppet i Kiev. Washington Post citerar en ukrainsk opinionsundersökning där stödet för att återta kärnvapenstatus har ökat markant om NATO-medlemskap uteblir.
Det är en logisk, rationell slutsats. Budapestmemorandumet lärde Ukraina en brutal läxa: Säkerhet kan inte outsourcas.
Kärnvapen är den enda definitiva garantin mot existentiell utplåning. Hade Ukraina behållit en bråkdel av sin arsenal 1994, hade Krim varit ukrainskt idag. Det är en tragedi för icke-spridningsavtalet, men en realitet i den anarkiska värld som uppstår när stormakter bryter mot folkrätten.
Om västvärlden menar allvar med att Ukraina ska överleva som stat, finns bara två val: Antingen släpps Ukraina in i NATO med fulla garantier omedelbart, eller så måste vi acceptera att Ukraina skaffar sig den ultimata försäkringen på egen hand. Allt annat är bara nya ”assurances” – nya vackra ord som döljer vägen mot nästa ryska invasion.