USA:s militär har trappat upp sina insatser mot misstänkta narkotikasmugglare i Karibien och Stilla havet. Med hjälp av militära medel, inklusive dödliga flygattacker, har man slagit ut ett flertal båtar, vilket enligt Pentagon är en nödvändig åtgärd för att strypa flödet av droger till USA.
Denna strategi har dock mött hård kritik från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Volker Türk, som kallar attackerna ”oacceptabla” och menar att de strider mot internationell människorättslagstiftning.
Debatten belyser en central juridisk och moralisk gråzon på internationellt vatten, vilket väcker liv i en historisk parallell: jakten på pirater.
Parallellen till piratjakt
Historiskt sett betraktades sjörövare som hostis humani generis – ”fiender till hela mänskligheten”. Denna unika juridiska status innebar att de verkade helt utanför lagens skydd. Vilken nation som helst hade rätten, och till och med skyldigheten, att jaga, tillfångata eller döda pirater på öppet hav, oavsett nationalitet. Deras brott ansågs vara ett hot mot alla nationer och mot den globala handeln.
Förespråkare för de moderna militärinsatserna drar en underförstådd parallell till detta. Argumentet lyder att de transnationella drogkartellerna, som opererar med enorma resurser och extremt våld, utgör ett modernt hostis humani generis. De ses inte som vanliga kriminella, utan som ickestatliga aktörer som för ett slags krig mot samhällen, vilket rättfärdigar militära snarare än polisiära insatser.
Den juridiska konflikten på internationellt vatten
Kärnan i konflikten är huruvida dessa smugglare ska behandlas som kriminella eller som kombattanter i ett krig.
USA:s ståndpunkt (krigföring): President Trump och försvarshögkvarteret Pentagon har motiverat insatserna som en del av en kampanj mot organiserad brottslighet och terrorism. Genom att definiera hotet som militärt, anser man sig ha rätt att använda militär makt för att neutralisera det, särskilt på internationellt vatten där ingen enskild nation har suveränitet. Enligt detta synsätt är traditionella polisiära metoder (som att borda och beslagta) otillräckliga och alltför riskabla mot tungt beväpnade kartellmedlemmar.
FN:s ståndpunkt (brottsbekämpning): FN:s människorättschef intar den motsatta ståndpunkten. Enligt FN:s talesperson, Ravina Shamdasani, äger dessa attacker rum ”utanför kontexten” av en väpnad konflikt.
”Avsiktlig användning av dödligt våld är endast tillåtet som en sista utväg mot någon som utgör ett omedelbart livshot”, sade Shamdasani. ”Annars… utgör det utomrättsliga avrättningar.”
Enligt FN är narkotikasmuggling, oavsett hur storskalig, en brottsbekämpningsfråga som lyder under internationell människorättslagstiftning. Detta innebär att misstänkta har rätt till liv och en rättslig prövning. FN menar att det som sker är militära attacker mot vad som juridiskt sett är civila.
FN:s ”alternativ”
Kritiker av FN:s hållning pekar ofta på att organisationen fördömer de militära insatserna utan att presentera ett trovärdigt alternativ som faktiskt kan stoppa kartellernas verksamhet.
FN:s föreslagna alternativ är att situationen ska hanteras genom traditionellt polisarbete och rättsliga processer. Man hänvisar till de ”noggranna gränser” som finns för våldsanvändning inom brottsbekämpning.
De som förespråkar de militära attackerna ser dock detta som verklighetsfrånvänt. De menar att traditionella metoder har misslyckats i årtionden och att FN:s hållning i praktiken ger kartellerna ett skyddat utrymme att verka på internationellt vatten, så länge de inte utgör ett ”omedelbart livshot” i det ögonblick de upptäcks.
Sammanfattningsvis står två världsbilder mot varandra: en där kartellerna är moderna pirater som måste bekämpas med militär makt, och en där de är kriminella som skyddas av grundläggande mänskliga rättigheter, oavsett hur grova deras brott är.
Statsmannen anser att narkotikasmugglare på internationellt vatten ska betraktas på samma sätt som sjöröveri och sjörövare historiskt. Dvs. ett hot mot mänskligheten.