Den snabba teknikutvecklingen, kombinerat med ett alltmer osäkert säkerhetspolitiskt läge, ställer nya krav på hur stater anskaffar och hanterar teknologi med både civila och militära tillämpningar – så kallad dual-use-teknologi. För att effektivt kunna möta framtidens hot och dra nytta av de möjligheter som den teknologiska utvecklingen erbjuder, måste staten ta en aktiv och strategisk roll i att både främja innovation och kontrollera spridningen av kritisk teknologi. Artikeln i ”War on the Rocks” om dual-use som en strategisk fråga snarare än en teknologikategori, pekar på viktiga utmaningar och möjligheter i detta avseende. En central lärdom är att staten måste agera för att skapa kortare beslutscykler för anskaffning av ny militär teknologi och för att begränsa tillgången till dual-use-teknologi för icke-allierade stater och entiteter.
Staten som möjliggörare för snabb innovation:
Traditionellt har militära anskaffningsprocesser varit långsamma och byråkratiska. Detta har lett till att försvarsmakter ofta hamnat på efterkälken när det gäller den teknologiska utvecklingen. För att vända denna trend måste staten agera proaktivt och skapa förutsättningar för snabbare innovation och implementering av ny teknologi. Det handlar dels om att identifiera och kartlägga teknologier med potential för militär tillämpning, dels om att skapa effektiva mekanismer för att snabbt kunna anskaffa och integrera dem i försvarsmakten.
Ett viktigt verktyg i detta arbete är att etablera nära samarbeten mellan staten, forskningsinstitut och privata företag, i synnerhet startups. Genom att skapa plattformar för dialog och samverkan kan staten dra nytta av den civila sektorns innovationskraft och snabbrörlighet. Detta kan till exempel ske genom riktade forskningsanslag, innovationsprogram och särskilda myndighetsuppdrag som syftar till att utveckla och testa ny teknologi i nära samarbete med slutanvändarna inom försvarsmakten. Det är också viktigt att reformera upphandlingsprocesserna så att de blir snabbare, mer flexibla och anpassade till den snabba teknikutvecklingen. Istället för långa och detaljerade kravspecifikationer, bör man i högre grad använda sig av mer resultatbaserade upphandlingar där fokus ligger på den önskade funktionen snarare än på specifika tekniska lösningar. Detta öppnar upp för mer innovation och konkurrens, och gör det möjligt för mindre och mer agila företag att delta i upphandlingarna.
Staten kan också spela en viktig roll i att skapa testbäddar och sandlådor där ny teknologi kan prövas och utvärderas i realistiska miljöer, i nära samarbete mellan försvarsmakten, forskare och företag. Detta ger värdefull feedback och påskyndar mognadsprocessen för ny teknologi. Sverige bör ta intryck av hur framgångsrika stater organiserar sig och ta efter modeller som visat sig vara effektiva.
Staten som grindvakt för kritisk teknologi:
Samtidigt som staten främjar innovation och anskaffning av ny militär teknologi, måste den också ta ansvar för att förhindra att kritisk dual-use-teknologi hamnar i orätta händer. Detta är särskilt viktigt i relation till icke-allierade stater och entiteter som kan använda teknologin för att hota Sveriges, EU:s och våra allierades säkerhet. Exportkontroll är ett viktigt verktyg i detta sammanhang, men det måste tillämpas på ett strategiskt och effektivt sätt. Det krävs en noggrann avvägning mellan behovet av att skydda känslig teknologi och behovet av att främja innovation och konkurrenskraft. En alltför restriktiv hållning riskerar att hämma den teknologiska utvecklingen och skada den egna försvarsindustrins konkurrenskraft.
För att hantera denna balansgång krävs det att staten har en tydlig och uppdaterad strategi för dual-use-teknologi. Denna strategi måste identifiera vilka teknologier som är särskilt kritiska ur ett säkerhetsperspektiv och därmed bör omfattas av striktare kontroll. Det behövs också en effektiv samordning mellan olika myndigheter som hanterar exportkontroll, forskningsfinansiering och upphandling, för att säkerställa att politiken är konsekvent och ändamålsenlig. En viktig del av statens ansvar är att skapa medvetenhet och förståelse hos företag och forskningsinstitut om riskerna med spridning av dual-use-teknologi. Genom att erbjuda tydlig information och vägledning kan staten hjälpa företagen att fatta välgrundade beslut och undvika oavsiktliga överträdelser av exportkontrollregler.
Slutligen är det viktigt att betona att kontroll av dual-use-teknologi inte kan lösas enbart på nationell nivå. Det krävs ett fördjupat internationellt samarbete, i synnerhet inom EU och med andra likasinnade länder. Genom att arbeta tillsammans kan vi skapa gemensamma standarder och regelverk, utbyta information och bästa praxis, och på så sätt förhindra att kritisk teknologi hamnar i fel händer.
Sverige står inför en komplex och utmanande säkerhetspolitisk situation. För att möta denna utmaning krävs det att staten tar en aktiv och strategisk roll i hanteringen av dual-use-teknologi. Genom att både främja innovation och kontrollera spridningen av kritisk teknologi kan vi stärka vår försvarsförmåga, skydda våra intressen och bidra till en säkrare och stabilare världsordning.
Statsmannen anser att det är en uppgift som kräver politiskt ledarskap, långsiktig planering och ett nära samarbete mellan staten, näringslivet och forskarsamhället. Tyvärr ser vi inga sådana ansatser, vare sig från regeringen eller oppositionen i dagsläget. Sverige ska tydligen fortsätta vara en byråkratisk koloss som ska rusta klart ett föråldrat system 2036…