Efter år av blodspillan och förödelse i Ukraina kan en öppning för fredsförhandlingar äntligen skönjas. President Zelensky har signalerat en villighet att överväga territoriella eftergifter i utbyte mot säkerhetsgarantier, och med en potentiellt ny amerikansk administration i antågande, som uttryckt en önskan om att avsluta kriget, finns det en möjlig mall för ett framtida fredsavtal. Men vägen till en hållbar fred är kantad av svåra förhandlingar och komplicerade avvägningar. Tre centrala punkter kommer att dominera dessa samtal, och deras utfall kommer att avgöra om freden blir rättvis och varaktig.
För det första måste gränsdragningen mellan Ukraina och Ryssland fastställas. Ryssland kommer sannolikt att insistera på att behålla de erövrade östra regionerna, inklusive Krimhalvön med dess strategiskt viktiga hamnar. Kanske kommer Putin till och med att inleda förhandlingarna med krav på hela Ukraina öster om floden Dnepr, en linje som skulle ge Ryssland ett visst defensivt djup. Detta bör dock vara fullständigt oacceptabelt för Ukraina och dess allierade. En sådan gränsdragning skulle lämna Kiev extremt utsatt och i praktiken ge Ryssland en förskansad position djupt inne i Ukraina. Förhandlingarna måste utgå från att Ukraina behåller så mycket som möjligt av sitt territorium, och att en ny gräns på ett säkert sätt avskiljer Ryssland från Ukraina.
För det andra, och kanske viktigast, är frågan om Ukrainas framtida säkerhetsgarantier. Här är eftergifterna uteslutna: Ukraina måste omedelbart beviljas medlemskap i Nato som en del av ett fredsavtal. Historien har visat att länder utanför Nato är sårbara för rysk aggression. Georgien, Moldavien och Ukraina självt har alla invaderats av Ryssland under de senaste decennierna. Däremot har inget Natoland utsatts för liknande angrepp, vilket tydligt visar alliansens avskräckande effekt. Att förlita sig på säkerhetsgarantier utanför Natos kollektiva försvarsprincip vore naivt och farligt. Erfarenheterna från östra Ukraina och Hongkong visar med all önskvärd tydlighet att sådana garantier är värdelösa när de ställs mot expansionistiska diktaturers maktambitioner. Ukraina behöver Natos skydd, och Nato behöver Ukraina.
Slutligen måste frågan om Ukrainas återuppbyggnad lösas. Här bör rättvisans principer vara vägledande. Ryssland har orsakat enorm förödelse i Ukraina, och det är rimligt att landet hålls ekonomiskt ansvarigt. De frysta ryska tillgångarna utomlands, som uppgår till hundratals miljarder dollar, bör konfiskeras och användas för att finansiera återuppbyggnaden. Att låta dessa pengar gå till Ukraina skulle inte bara vara rättvist, utan också strategiskt klokt. Det skulle ge en enorm injektion av kapital till den ukrainska ekonomin och påskynda återhämtningen. Ukraina har potential att bli en blomstrande ekonomi, inte minst tack vare sina rika tillgångar på mineraler och jordbruksmark. Att investera i Ukrainas återuppbyggnad är att investera i en ljusare framtid för hela Europa.
Sammanfattningsvis är en framgångsrik fredsförhandling möjlig, men den kräver fasthet och strategisk klarsyn. Ukraina och dess allierade får inte lockas att acceptera en fred till vilket pris som helst. En hållbar fred måste bygga på en rättvis gränsdragning, omedelbart ukrainskt Natomedlemskap och ett ryskt ekonomiskt ansvar för återuppbyggnaden. Om Putin ställer orimliga krav, vägrar acceptera Natomedlemskap för Ukraina, eller motsätter sig att frysta tillgångar används för återuppbyggnad, då är priset för fred för högt. Då är det bättre att fortsätta stödja Ukrainas kamp för frihet och självständighet, än att gå med på en fred som i längden riskerar att bli ett nytt steg mot fullskaligt krig i Europa. Att visa fasthet och beslutsamhet är det bästa sättet att uppnå en rättvis och varaktig fred i Ukraina, en fred som säkrar landets framtid och stärker den europeiska säkerhetsordningen.
För en sak är säker, att säkerhetsgarantier från USA och Storbritannien är inte vatten värt, om man inte är medlem i NATO. Det har Ukraina fått erfara på brutalast tänkbara sätt.