En djup spricka har öppnat sig i den tyska regeringen. Men det är inte en vanlig politisk oenighet. Det är en frontalkrock mellan realpolitik och den typ av känslostyrd idealism som håller på att sänka Europa. Striden mellan förbundskansler Friedrich Merz och hans utrikesminister Johann Wadephul om Syrien-repatrieringar är en perfekt illustration av det politiska självmord som även plågar den svenska debatten.
Känslor kontra kontrakt
Kärnan i den tyska konflikten är enkel: Utrikesminister Wadephul besökte en sönderbombad förort till Damaskus och lät sina känslor diktera utrikespolitiken. ”Knappast någon kan leva här med värdighet”, förklarade han och drog slutsatsen att de nästan en miljon syrier som befinner sig i Tyskland inte kan återvända.
Hans chef, förbundskansler Friedrich Merz, agerade då som en statsman ska. Han kontrade omedelbart från Wadephuls egen hemstad – en tydlig markering – och konstaterade det uppenbara: ”Inbördeskriget i Syrien är över. Det finns inte längre någon asylskäl i Tyskland, och därför kan vi påbörja repatrieringar.”
Merz uttalande är inte hårt; det är sakligt. Asylrätten är ett kontrakt. När skyddsskälet upphör, upphör också kontraktet. Wadephuls ståndpunkt är däremot inte bara idealistisk, den är direkt samhällsskadlig. Den signalerar att en tillfällig skyddsstatus i praktiken är en permanent, oåterkallelig invandring.
Idealism som göder extremism
Wadephuls naivitet får omedelbara konsekvenser. Artikeln visar tydligt hur Tysklands migrationspolitiska hardliner, inrikesminister Dobrindt, och CDU-toppar i delstater som Sachsen-Anhalt omedelbart tar avstånd.
Varför? För att de, till skillnad från utrikesministern, befinner sig i den politiska verkligheten. De ser hur det högerextrema AfD klättrar i mätningarna (och leder i Sachsen-Anhalt) just på grund av denna handlingsförlamning. När mittenpartiernas företrädare, som Wadephul, ägnar sig åt ”moraliska reservationer” istället för att lösa problem, driver de väljarna i armarna på AfD.
Merz förstår detta. Hans realpolitiska linje är inte bara en fråga om migrationspolitik, det är en fråga om politisk överlevnad för den tyska mittenhögern. Att vägra repatriera när skälen finns är att abdikera från makten och ge extremisterna segern.
Den svenska spegelbilden: När flum blir skadligt
Denna tyska konflikt bör studeras noggrant i Sverige, för vi lider av exakt samma sjuka. Den svenska motsvarigheten till Wadephuls känslostyrda politik är inte bara de som vägrar diskutera återvandring, utan de som aktivt motarbetar den.
Vi har en situation där regeringen och Sverigedemokraterna driver på för ökad återvandring – ett realpolitiskt och ekonomiskt sunt förslag. Det är en möjlighet för individer som inte har integrerats, eller som helt enkelt vill flytta tillbaka, att få ekonomiskt stöd för att göra det. Det är en win-win.
Men vad händer i Sverige? Jo, precis som Wadephul låter känslorna trumfa fakta, har vi kommuner och tjänstemän som vägrar att implementera politiken. Det finns flera exempel på hur kommuner aktivt undanhåller information till sina invandrade invånare om möjligheten till återvandringsstöd.
Detta är idealism i sin mest skadliga form. Man ser inte individen, utan enbart en medlem av ett kollektiv som man anser sig behöva ”skydda” – även från deras egna fria val. Man vägrar informera om en laglig rättighet, för att det strider mot den egna ideologiska övertygelsen.
Precis som Wadephul är dessa svenska kommunpolitiker och aktivister ”molokna” av känslor. De ser inte de realekonomiska konsekvenserna av en misslyckad integration. De ser inte de sociala spänningarna. De ser bara sin egen självbild som ”goda” människor.
Slutsats: Realpolitik är den enda vägen
Både Tyskland och Sverige står vid ett vägskäl. Den tyska artikeln visar att Wadephul är en börda för sin egen regering; en utrikesminister som ”upprepade gånger talar för spontant och utan vederbörlig hänsyn”.
Varken Tyskland eller Sverige har längre råd med denna typ av lyxidealism. Friedrich Merz försök att återföra Tyskland till en realpolitisk migrationslinje är nödvändig. I Sverige måste vi ta samma strid mot de krafter som, i sin strävan efter att verka goda, aktivt motarbetar lösningar som faktiskt gör gott – både för Sverige och för de individer som vill återvända hem.