Sveriges försvarsminister Pål Jonson förväntar sig ett beslut i början av nästa år om inköp av fyra nya fregatter till Marinen. Detta initiativ, som involverar anbud från bland annat Frankrike (Naval Group), kommer att bli ett av de största marina upphandlingarna i modern tid. Men med Frankrikes uttalade leveransmål kring 2030 och en begränsad konfiguration på det föreslagna fartyget, står Sverige inför en kritisk fråga: Väljer man en snabb, kostnadseffektiv lösning eller den robusta, tungt beväpnade fregatt som krävs för att möta framtidens hot?
Den franska försvarsindustrin, genom Naval Group, har aggressivt marknadsfört sin modell till Sverige. Den aktuella plattformen, sannolikt en variant av Frégate de Défense et d’Intervention (FDI), utgör dock ett strategiskt dilemma.
Analys av Luftvärnet: Standard vs. grekisk konfiguration
Den franska standardvarianten av FDI är designad för att vara flexibel men har en begränsad luftvärnskapacitet för att hålla nere kostnaden och leveranstiden.
- Standardkonfiguration (Fransk version): Utrustas typiskt med 16–20 vertikala avfyringsceller (VLS) för luftvärnsrobotar, sannolikt av typen Aster 15/30. Detta ger en adekvat självskyddsförmåga (mot inkommande robotar och flygplan) men är otillräckligt för att agera som ett Area Air Defense-fartyg, det vill säga att skydda en hel flottstyrka eller ett större marinområde mot ett massivt hot.
- Den Grekiska varianten (som referens): Grekland valde, på grund av det spända geopolitiska läget i Egeiska havet, en betydligt mer aggressiv och dyrare konfiguration. Den grekiska versionen har begärt ett ökat antal VLS-celler, vilket ger fartyget en mångdubbelt större eldkraft och robustare luftvärnsförmåga.
Slutsats: Om Sverige väljer den mest grundläggande franska konfigurationen, kommer man få ett modernt fartyg men med för begränsat luftvärn för att hantera ett fullskaligt fientligt flyganfall eller en robotattack från en kvalificerad motståndare. Att integrera ett robustare luftvärn, likt den grekiska inriktningen, skulle vara strategiskt nödvändigt för Östersjöns alltmer kontesterade vatten, trots att det sannolikt skulle försena leveransen och öka priset.
Strategisk effekt i svenska marinen
Dagens svenska korvetter av Visby-klassen är världsledande inom smygteknik (stealth) och har utmärkt förmåga till ytstrid (med sjömålsrobotar) och ubåtsjakt. Däremot har dessa mindre fartyg begränsad uthållighet och minimalt luftvärn bortom närskyddssystem.
Inköpet av fyra nya fregatter skulle ge Marinen en dramatisk strategisk uppgradering:
- Ökad uthållighet och räckvidd: Fregatter är betydligt större än korvetter. De har längre räckvidd och klarar sig ute till havs under längre perioder och i svårare väder. Detta skulle möjliggöra en förbättrad förmåga till internationell samverkan med NATO, där Sverige kan bidra med en plattform som klarar operationer bortom Östersjön.
- Större plattformar: Större fartyg kan fungera som plattformar för ledning av stridskrafter och bära tyngre sensorer, vilket är avgörande för regional lägesbildsuppbyggnad.
- Tyngre luftvärn (Potentiellt): Den enskilt viktigaste faktorn är förmågan att bära ett medel- eller långräckviddigt luftvärn. Detta skapar en trovärdig avskräckning mot flyg och robotar i Östersjön, ett område som är högt prioriterat av Ryssland.
Den strategiska effekten skulle bli en förvandling av Marinen från en kustnära försvarare (korvetter) till en mer balanserad flotta som även har kapacitet att agera i ett större, kontesterat havsmiljö.
Ett val mellan taktik och strategi
Regeringens beslut handlar i slutändan om att balansera kostnad, leveranstid (Frankrike talar om 2030) och strategisk nödvändighet. Att välja en billigare, mindre beväpnad variant riskerar att ge Sverige moderna fartyg som snabbt blir strategiskt föråldrade i ett kapprustningsläge. Att ta den grekiska vägen – en dyrare, tyngre beväpnad lösning – skulle vara det strategiskt mest ansvarsfulla valet för att säkerställa att Sverige får den kapacitet som krävs för att agera som en fullvärdig allierad i NATO och försvara Östersjön mot avancerade hot.
Politiken måste nu visa om ambitionen ligger i att bocka av en upphandling, eller i att faktiskt skaffa sig den militära förmåga som behövs för att möta den kvalificerade motståndaren, dvs. Ryssland.