I en nyligen publicerad ledarartikel i NWT lyfts ett radikalt men alltmer nödvändigt förslag: Lägg ner Naturvårdsverket. Men frågan är större än en enskild myndighet. Den rör fundamentet i den svenska demokratin. När tjänstemän på självständiga myndigheter förvandlas till ideologiska aktivister, uppstår en konstitutionell kris där väljarnas vilja mals ner i den byråkratiska kvarnen. Det är hög tid att vi vågar diskutera det förbjudna: införandet av ministerstyre.
Under decennier har den svenska förvaltningsmodellen hyllats för sin självständighet. Tanken var god – att skydda myndighetsutövningen från godtycklig politisk påverkan. Men i dag ser vi baksidan av detta mynt. Självständigheten har blivit en sköld bakom vilken tjänstemän med egna politiska agendor kan operera utan folklig förankring eller ansvarsutkrävande.
Myndigheten som politisk aktör
Som Medborgerlig Samling ofta påpekar har vi sett framväxten av en ”aktivistisk tjänstemannakår”. Det gäller inte minst inom miljö- och klimatpolitiken, där myndigheter som Naturvårdsverket ofta går längre än vad både riksdag och regering har beslutat. Genom vidlyftiga tolkningar av diffusa regelverk och EU-direktiv skapar man de facto ny lagstiftning som slår hårt mot äganderätten, skogsbruket och landsbygdens utveckling.
När en myndighet slutar vara ett verkställande organ och i stället blir en opinionsbildande aktör, har vi lämnat rättsstaten och gått in i en teknokrati. Om väljarna röstar för en viss politik, men möts av en mur av ”självständiga experter” som vägrar genomföra den, vad är då rösten värd?
Ansvarslöshetens kultur
Det största problemet med den nuvarande modellen är bristen på ansvarsutkrävande. När en myndighet fattar ett kontroversiellt eller skadligt beslut kan den ansvarige ministern rycka på axlarna och hänvisa till förbudet mot ministerstyre. ”Jag kan inte lägga mig i enskilda ärenden”, lyder standardsvaret.
Detta skapar ett vakuum av ansvar. Tjänstemännen kan inte röstas bort, och politikerna kan inte hållas ansvariga för vad deras underlydande myndigheter gör. Det är en ordning som främjar arrogans och distans till medborgarna.
Argumentet för ministerstyre
Sverige är i princip ensamt om att ha så extremt självständiga myndigheter. I de flesta andra parlamentariska demokratier, som exempelvis Danmark eller Storbritannien, råder vad vi i Sverige kallar ministerstyre. Där är ministern direkt ansvarig för allt som sker inom sitt departements ansvarsområde.
Det finns tre tunga skäl till varför Sverige bör överväga att gå i samma riktning:
- Tydligt ansvarsutkrävande: Om en minister kan styra en myndighet i detalj, kan väljarna också hålla ministern ansvarig vid valurnan om myndigheten missköter sig. Det blir slut på ”det var inte jag”-politiken.
- Demokratisk styrning: Genom ministerstyre säkerställer vi att de beslut som fattats i riksdagen faktiskt implementeras på det sätt som avsetts. Myndighetsaktivismen skulle kunna städas ut genom tydliga direktiv och möjligheten att byta ut ledarskap som motarbetar den folkvalda ledningen.
- Effektivitet: Den enorma administrativa överbyggnad som i dag används för att ”samverka” och ”tolka” politiska signaler skulle kunna bantas rejält. Politiken pekar ut riktningen, och myndigheten lyder.
Slutsats
Att lägga ner Naturvårdsverket, som NWT föreslår, skulle vara ett steg i rätt riktning för att minska statens klåfingrighet. Men vi behöver också en systemförändring. Vi måste sluta vara rädda för begreppet ministerstyre. I en demokrati ska makten utgå från folket, inte från anonyma tjänstemän i myndighetskorridorer som anser sig veta bättre än de folkvalda.
Det är dags att återinföra politiken i statsförvaltningen och kräva att de som sitter på mandaten också tar ansvaret – hela vägen ner till sista myndighetsbeslut. Först då kan vi återupprätta förtroendet för det gemensamma.