När de ryska legosoldaterna nu drivs ut ur Mali av framryckande jihadistgrupper står regionen inför ett farligt maktvakuum. Washington Post argumenterar för att USA bör kliva fram, men det är ett strategiskt misstag. För Europas säkerhet och långsiktiga stabilitet är det EU som måste återta initiativet i Sahel.
Rysslands utlovade säkerhetsgarantier i Sahel har visat sig vara ett luftslott. Under de senaste veckorna har vi sett hur al-Qaidas Sahel-affilierade JNIM och Tuareg-rebeller tagit kontroll över städer och militära installationer, samtidigt som ryska ”Africa Corps” har tvingats till reträtt från strategiska platser som Kidal. Den ryska modellen – baserad på regimskydd och resursutvinning snarare än verklig säkerhet – har kollapsat.
I ljuset av detta föreslår analytiker att USA bör utnyttja möjligheten att återetablera sitt inflytande genom diplomati och ekonomiska initiativ som ”Project Vault”. Men för oss i Europa vore det ett geopolitiskt svaghetstecken att återigen förlita oss på att Washington löser kriser i vårt eget närområde.
En existentiell fråga för Europa
Sahel är inte USA:s bakgård – det är Europas förgård. Som Washington Post korrekt påpekar sitter ett jihadistkontrollerat Sahel gränsle över de viktigaste migrationskorridorerna från Afrika till Medelhavet. Erfarenheterna från migrationskrisen 2015 visade med all önskvärd tydlighet hur en kollapsad stat kan så split i hela det europeiska samarbetet.
För USA är Sahel en perifer säkerhetsfråga som kan delegeras till regionala partners som Marocko för att frigöra resurser till Indo-Stillahavsområdet. För EU är instabiliteten i Mali, Burkina Faso och Niger en existentiell utmaning som påverkar vår inre säkerhet, sociala sammanhållning och gränskontroll på ett sätt som Washington aldrig kommer att känna av.
Bortom militär logik
USA:s strategi tenderar ofta att fokusera på säkerhetssamarbete och underrättelsetjänst. Men Sahels problem kräver mer än bara drönare. EU besitter en unik förmåga att kombinera ekonomiskt stöd, civil krishantering och politisk dialog. Genom att agera som ett samlat block kan vi dessutom mildra det postkoloniala arvet som enskilda medlemsstater som Frankrike bär på – en sårbarhet som rysk desinformation effektivt har utnyttjat.
Mali sitter på enorma tillgångar av bland annat litium. Om Europa vill säkra sin gröna omställning och minska sitt beroende av auktoritära stormakter, kan vi inte låta USA – eller Kina – diktera villkoren för resursutvinningen i en region bara ett stenkast från våra egna gränser.
Tid för europeiskt ledarskap
Att Ryssland övergav Bashar al-Assad i Syrien och nu vacklar i Mali sänder en tydlig signal till afrikanska regeringar om Moskvas opålitlighet. Detta är ett unikt fönster, men det bör inte fyllas av amerikanska intressen.
Om EU menar allvar med sin ambition om strategisk autonomi, är det i Sahel vi måste bevisa det. Vi behöver en proaktiv politik som inte bara reagerar på terrorism, utan som erbjuder ett genuint europeiskt partnerskap för utveckling och stabilitet. Alternativet är att vi förblir åskådare till en utveckling som i slutändan kommer att drabba oss hårdast.