I en tid där gråzonskrigföring och sabotage mot kritisk infrastruktur blivit en del av den europeiska säkerhetspolitiska vardagen, räcker det inte med att rusta med missiler och ubåtar. Vi måste också säkra den underliggande livsnerven: energin. Det amerikanska flygvapnets senaste satsning på nukleära mikroreaktorer vid Eielson Air Force Base i Alaska bör tjäna som en väckarklocka för svenska beslutsfattare.
Sverige har under de senaste åren börjat att återuppbygga sitt totalförsvar. Men trots stora investeringar i militär och civil förmåga, så finns det en kritisk sårbarhet: vårt nationella elnät. Vid en konflikt är centraliserade kraftverk och långa kraftledningar tacksamma mål för en kvalificerad motståndare. Här erbjuder nukleära mikroreaktorer – kompakta, säkra och mobila kraftkällor – en lösning som radikalt kan öka vår uthållighet.
1. Från sårbarhet till ö-drift: Militär förmåga behövs när det nationella nätet sviker
En modern flygbas, ledningscentral eller ett underjordiskt bergrum fungerar inte utan stabil elförsörjning. Idag förlitar sig Försvarsmakten till stor del på dieselgeneratorer för reservkraft. Detta skapar en enorm logistisk sårbarhet; diesel måste transporteras i stora mängder, ofta längs utsatta vägar.
En mikroreaktor (i storleksordningen 1–10 MW) kan driva en bas i tio år eller mer utan att behöva tankas. Det innebär att en anläggning kan gå i så kallad ”ö-drift” – helt bortkopplad från det nationella elnätet – och vara operativ även om resten av landet är mörklagt. För de svenska flygbaserna i norr, som har liknande extrema förhållanden som i Alaska, vore detta en strategisk investering i uthållighet. Kriget i Ukraina visar med all tydlighet på att Ryssland tvekar inte att slå till mot nationell infrastruktur och kraftverk för elektricitet.
2. Totalförsvarets ryggrad: Skydd av civil infrastruktur
Totalförsvaret handlar om mer än bara militär seger; det handlar om samhällets överlevnad. Mikroreaktorer är inte bara för uniformerad personal. Tänk er ett sjukhus, ett kommunikationsnav eller en vattenreningsanläggning som har sin egen, autonoma kraftkälla.
Genom att placera mikroreaktorer vid strategiska knutpunkter kan vi garantera att de viktigaste samhällsfunktionerna upprätthålls oavsett yttre påverkan. Det handlar om att bygga ett ”robust samhälle” i ordets rätta bemärkelse.
3. Teknisk mognad och säkerhet
Kritiker pekar ofta på riskerna med kärnkraft, men tekniken bakom mikroreaktorer (såsom TRISO-bränsle och passiv säkerhet) är designad för att vara i princip självreglerande. De är konstruerade för att kunna transporteras med lastbil eller flyg och tåla yttre fysisk påverkan som traditionella reaktorer inte klarar.
Slutsatsen är uppenbar: Om Sverige ska mena allvar med en trovärdig försvarsförmåga och ett robust totalförsvar, kan vi inte blunda för den tekniska utvecklingen inom nukleär energi. Vi bör överväga att följa USA:s exempel och skyndsamt utreda hur mikroreaktorer kan integreras i vår nationella säkerhetsstrategi. Redundanta energianläggningar och elnät är inte längre bara en miljöfråga – det är en fråga om nationell handlingsfrihet i fred, kris och krig.