Under decennier har det globala icke-spridningsavtalet vilat på en grundpelare: Att USA:s allierade avstår från egna kärnvapen i utbyte mot beskydd under det amerikanska ”kärnvapenparaplyet”. Men i takt med att Nordkoreas arsenal växer och det politiska landskapet i USA polariseras, har debatten i Sydkorea svängt drastiskt. Nu varnar analytiker för att om tilliten till Washingtons säkerhetsgarantier fortsätter att erodera, kan vi stå inför en ny era där högteknologiska demokratier i både Asien och Europa ser sig tvungna att skaffa egna kärnvapen.
Enligt en färsk analys i Defense News har Sydkorea, som länge hållits fram som en modell för icke-spridning, genomgått en radikal förändring. Frågan om inhemska kärnvapen är inte längre ett politiskt tabu utan diskuteras nu öppet i parlamentet och i media.
Bakgrunden är den snabbt försämrade säkerhetsmiljön. Nordkoreas kärnvapen- och missilprogram har nått en nivå av sofistikering och volym som gör det gamla status quo ohållbart. Men den verkliga drivkraften bakom debatten är inte bara fiendens styrka, utan tvivlet på vännens vilja.
Dilemmat: ”Seoul mot Seattle”
Kärnan i problemet är trovärdigheten i USA:s så kallade utvidgade avskräckning. Så länge Nordkorea bara kunde hota Sydkorea var USA:s löfte att ingripa militärt trovärdigt. Men nu när Pyongyang har interkontinentala robotar som kan nå det amerikanska fastlandet, ställs Washington inför ett existentiellt dilemma:
Skulle en amerikansk president verkligen offra Seattle eller San Francisco för att rädda Seoul?
Detta tvivel, i kombination med en allt mer isolationistisk politisk strömning i USA, har fått sydkoreanska strateger att dra slutsatsen att den enda sanna garantin för överlevnad är att själva hålla fingret på avtryckaren.
Spridningseffekten i Asien och Europa
Sydkorea är inte ensamt. Landet är en av världens ledande industrinationer med avancerad kärnkraftsteknologi. De har kunnandet, pengarna och materialet för att utveckla kärnvapen på mycket kort tid.
Om Seoul tar steget, faller den första dominobrickan.
- Japan: Trots sin historiska trauma från 1945, skulle Japan sannolikt känna sig tvingat att följa efter om grannarna (både fiender och vänner) är kärnvapenbeväpnade och USA:s garantier svajar.
- Taiwan: Med det ständiga hotet från Kina finns liknande tankegångar även här.
Men oron stannar inte i Asien. Samma logik appliceras nu tyst i Europas regeringskanslier.
Rysslands aggression i Ukraina och de återkommande hoten om kärnvapenanvändning har väckt Europa. Samtidigt ser europeiska ledare hur USA:s engagemang i NATO kan variera beroende på vem som sitter i Vita huset.
Länder som Polen, som lever i frontlinjen mot Ryssland, har redan signalerat intresse för att härbärgera kärnvapen (Nuclear Sharing). Men om tilliten till USA kollapsar totalt, kan teknologiskt avancerade länder i Europa – som Tyskland eller en koalition av stater – tvingas överväga egna, oberoende avskräckningsmedel för att inte stå försvarslösa mot rysk utpressning.
En farligare värld
Att demokratiska, stabila länder skaffar kärnvapen kan verka mindre skrämmande än att diktaturer gör det. Men effekten på den globala stabiliteten vore omvälvande. Icke-spridningsavtalet (NPT) skulle i praktiken upphöra att fungera.
Vi rör oss mot en värld med fler kärnvapenmakter, fler fingrar på fler knappar, och därmed en statistiskt ökad risk för felkalkyleringar. För Sverige och Europa innebär detta att säkerhetspolitiken måste navigeras i en ny verklighet där USA inte längre ses som den eviga garanten, och där den ultimata försäkringen – bomben – återigen ligger på bordet.