I decennier har den europeiska säkerhetsordningen vilat på en enkel men fundamental premiss: I händelse av krig kommer det amerikanska kavalleriet. Men i ljuset av det förändrade politiska landskapet i Washington, och en allt mer isolationistisk amerikansk utrikespolitik, argumenterar nu tunga röster för det tidigare otänkbara. Det är dags för Europa – och Kanada – att förbereda sig för en verklighet där USA inte längre är garanten för vår överlevnad.
En uppmärksammad opinionsartikel i The Washington Post sätter fingret på den smärtpunkt som europeiska ledare länge försökt ignorera. Budskapet är tydligt: Den transatlantiska länken är inte längre den stålwire vi trodde den var; den är en skör tråd som kan brista beroende på det politiska humöret i Vita huset.
Att bygga en säkerhetsordning oberoende av USA handlar inte om antiamerikanism. Det handlar om krass realism och existentiell nödvändighet.
Slutet på ”The Free Ride”
Sedan andra världskrigets slut har Europa i praktiken outsourcat sin säkerhet till USA. Vi har byggt välfärdsstater under det amerikanska kärnvapenparaplyet. Men med Donald Trumps återkomst till makten och en amerikansk väljarkår som i allt högre grad frågar sig varför de ska betala för ”rika européers” försvar, har denna epok nått vägs ände.
Argumentet i Washington Post understryker att detta inte bara rör Europa. Även Kanada, USA:s närmaste granne och allierade, inser att de inte längre kan ta det amerikanska beskyddet för givet. Detta skapar en unik möjlighet för en ny typ av allians: Ett ”Post-Amerikanskt Nordatlantiskt partnerskap” där europeiska NATO-länder och Kanada bildar en gemensam front.
Vad krävs för en ”Plan B”?
Att göra sig oberoende av USA är en monumental uppgift som kräver mer än bara ökade försvarsbudgetar. Det kräver en total omstrukturering av hur vi tänker kring försvar:
- Strategisk autonomi på riktigt: Europa kan inte längre förlita sig på att USA står för logistik, underrättelse och strategisk transport. Vi måste kunna projicera makt och flytta trupper över kontinenten utan att ringa Pentagon för att låna transportflyg.
- Ett Europeiskt kärnvapenparaply: Detta är den svåraste nöten att knäcka. Utan USA:s kärnvapenavskräckning är Europa sårbart för rysk utpressning. Lösningen måste vara en ”Euro-deterrent”, där Frankrikes och Storbritanniens kärnvapenarsenaler inte bara skyddar deras eget territorium, utan explicit garanterar hela Europas säkerhet. Detta kräver en nivå av politiskt förtroende mellan Paris, London och Berlin som vi hittills inte sett.
- Industriell självständighet: Vi måste sluta köpa ”från hyllan” i USA bara för att blidka Washington. En oberoende säkerhetsordning kräver en integrerad europeisk försvarsindustri. Svenska Saab, franska Dassault och tyska Rheinmetall måste ses som strategiska resurser för hela kontinenten, inte nationella mästare som konkurrerar ut varandra.
Sveriges roll i den nya ordningen
För Sverige, som nyligen gick med i NATO just för att få tillgång till USA:s garantier, kan detta verka som ett svek. Men det är snarare ett uppvaknande. Sverige är en av få europeiska nationer som faktiskt besitter både en högteknologisk försvarsindustri och en modern krigsmakt.
I en säkerhetsordning utan USA blir Sveriges roll i Östersjön och Arktis ännu viktigare. Tillsammans med Norden, Baltikum, Polen, Storbritannien och Frankrike måste vi utgöra ryggraden i det ”Fästning Europa” som nu måste byggas.
Det egna ansvaret för säkerhet börjar nu
Att hoppas på att USA ska ”komma tillbaka” till den gamla ordningen är inte en strategi; det är önsketänkande. Som artikeln i Washington Post antyder: Om Donald Trump har lärt oss något, så är det att allianser är transaktionella och förgängliga.
Europa har resurserna. Vi har en ekonomi som är tio gånger större än Rysslands. Vi har teknologin. Det enda vi saknat är den politiska viljan att stå på egna ben. Nu har vi inte längre något val. Det är dags att klippa navelsträngen och inse att ingen kommer att rädda oss utom vi själva.