Polen har lyckats med det nästintill omöjliga: att på rekordtid bygga upp EU:s mest slagkraftiga armé. Men enligt färska analyser, bland annat i Washington Post, riskerar Warszawas massiva investeringar att vara ett svar på gårdagens hot. Medan stridsvagnarna rullar in från Sydkorea och USA, har det faktiska hotet mot Polens säkerhet bytt skepnad – och den största osäkerhetsfaktorn finns inte längre bara i öst, utan i väst.
Warszawas militära upprustning har varit ett skolexempel på nationell beslutsamhet. Med en försvarsbudget som nu närmar sig 5 procent av BNP har landet skaffat sig en eldkraft som får de traditionella europeiska stormakterna att blekna. Men som Washington Post poängterar: ”Polen byggde EU:s största armé, men hotet har förändrats.”
Den amerikanska garantin i gungning
Den polska strategin har under decennier vilat på en orubblig pelare: att genom att vara USA:s flitigaste elev och bästa kund säkra en permanent amerikansk närvaro på polsk mark. Men i takt med att den politiska instabiliteten i Washington ökar – med en administration som ifrågasätter Nato:s artikel 5 och prioriterar interna kraftmätningar framför globala allianser – framstår Polens beroende som en strategisk sårbarhet.
Om USA:s roll som säkerhetsgarant försvagas, hjälper det föga att ha 500 HIMARS-system om den satellitdata och logistik som krävs för att styra dem fortfarande är beroende av Washington.
Från frontlinje till ensam utpost
Det ”förändrade hotet” handlar också om krigets natur. Medan Polen har rustat för en konventionell pansarinvasion – en storskalig upprepning av kalla krigets scenarier – ser vi nu en verklighet präglad av:
- Asymmetriska hot: Hybridkrigföring, desinformation och politisk destabilisering som stridsvagnar inte kan skjuta sönder.
- Regional isolering: Samtidigt som Polen växer militärt, ökar de politiska klyftorna inom EU. En militär jätte som står politiskt isolerad i Bryssel riskerar att bli en bastion utan allierade när de ekonomiska kriserna slår till.
Det inrikespolitiska priset
Artikeln i Washington Post lyfter även fram hur den massiva upprustningen sker i en tid av inre spänningar. I USA ser vi hur federala och delstatliga myndigheter (som i fallet med skjutningen av Alex Pretti) hamnar i öppen konflikt. Liknande tendenser kan skönjas i Europa, där extrem militarisering riskerar att ske på bekostnad av social sammanhållning och civila institutioner.
För Polen innebär detta en balansgång: Hur mycket kan man spendera på vapen innan de ekonomiska fundamenten – som i slutändan bär upp försvarsviljan – börjar krackelera?
Slutsats för Statsmannen
Polens militära uppbyggnad är en bedrift, men den är också en påminnelse om att militär styrka inte är synonymt med säkerhet. Om hotet har förändrats från en förutsägbar rysk aggression kombinerat med ett oförutsägbart amerikanskt stöd, så måste Polen fråga sig om fler stridsvagnar verkligen är det enda svaret.