Har missförstånd om kristna Israelvänners motiv blivit en mur mellan dem och alla andra som önskar Israel fred, säkerhet och välgång? Jag tror tyvärr det efter att ha hört raljanta uttalanden på det temat under flera år nu. Syftet med detta inlägg är att försöka räta ut de missförstånd som jag tror råder beträffande kristna Israelvänner i allmänhet och amerikanska evangelikaler i synnerhet och, om möjligt, underlätta en dialog.
Den lilla staten Israel, vars ytstorlek brukar jämföras med Småland, med sina drygt 8 miljoner invånare, brukar dra till sig medial uppmärksamhet även i tider av relativt lugn. Nu när både det politiska och militära läget är allt annat än lugnt dras världens blickar ännu mer till det lilla landet och TV-inslag, tidningsspalter och poddar fylls av rapportering, åsikter, agitation, kärlek, hat och spekulationer. Israel väcker känslor och engagerar som kanske inget annat land på jorden, i synnerhet i relation till sin storlek. Jag är en av dem som under lång tid med intresse följt utvecklingen i landet och använder många olika källor för det, vilket alltid är viktigt om man vill följa något för att komma till någon form av informerat ställningstagande.
En aspekt som kan synas oväsentlig i det stora sammanhanget men som jag faktiskt tror har relevans är hur världens ca 2,5 miljarder kristna ser på Israel och det judiska folket. Den bilden är givetvis svår att måla eftersom synen på Israel och judarna skiljer sig radikalt mellan olika kristna grupper. Världens kristenhet är som bekant inte någon homogen grupp med gemensamt nedprogrammerad världsbild. Historiskt har den västerländska kyrkan efter att kristendomen blev statsreligion i stora delar av Europa haft en fientlig inställning till judar efter att de stämplats som ”kristusmördare”, även om det ju var en romersk ståthållare som dömde Jesus till döden och romerska soldater som utförde domen, låt vara ivrigt påhejade av den judiska religiösa eliten. Man kan anta att det var bekvämare för den tidiga romerska kyrkan att inta den attityd de gjorde än att lägga skuld på sina egna romerska förfäder. Inte heller reformationens fader Luther genomskådade detta utan behöll en tämligen fientlig hållning gentemot judarna.
Staten Israels bildande 1948 var en folkrättslig process, inte en teologisk. Efter århundraden av förföljelse och försök att utrota det judiska folket, både den stora majoritet som efter Jerusalems senaste förstörelse år 70 levde kringströdda i världen i den så kallade diasporan, och den minoritet som fanns kvar i de tolv stammarnas gamla territorier i det område som kommit att kallas Palestina, stod det klart för världen att judarna behövde ett hemland med säkra gränser för att kunna skydda sig själva och leva i någon slags fred och frihet. Så vitt jag förstår var det ingen i FN som plockade upp bibeln för att bli övertygad om det rätta i Israels grundande, inte heller gjorde Nationernas Förbund detta i sitt erkännande av Balfourdeklarationen 1922. Men man behöver inte så mycket bibelkunskap för att se dessa icke-teologiska processer som profetiska.
Israels återetablering som judiskt hemland är en nyckelhändelse i den bibliska tidslinjen mellan det senaste templets förstörelse, som ju inträffade år 70, och Jesus återkomst till Olivberget i Jerusalems utkant någon gång i framtiden. Judar och Kristna är bara lite oense om huruvida detta är första eller andra gången Messias kommer, eftersom judendomen fortfarande inte erkänner Jesus som den Messias ”som skall komma”. Händelsen däremot förutsägs ungefär 25 gånger sammanlagt i gamla och nya testamentet. Gamla testamentet är, som bekant, gemensamt för judendomen och kristendomen.
Man kan delvis förstå en slumrande, liknöjd och av makt korrumperad kristen världskyrka som läst den apostoliska trosbekännelsen varje söndag i så där 1600 år och där upprepat att Jesus ska återkomma från himmelen till att döma levande och döda, om de letar efter förklaringar till att inget händer. Fram till ganska nyss fanns väldigt lite av de pusselbitar som behövdes för att tro på profetiorna om återkomsten i gamla och nya testamentet på plats och det hela kändes nog, mänskligt sett, rätt långsökt. Parat med den nedärvt negativa synen på judarna kom man därför på den så kallade ersättningsteologin. Påvar och kardinaler bestämde sig för att Gud var färdig med judarna, att Israel har spelat ut sin roll och menade att den kristna kyrkan i stället var förbundsfolket, alltså att Gud ersatt judarna med dem själva. Jag kan tänka mig ryggdunkningarna och bifallen i Vatikanen och utöver kyrkans biskopsdömen när den teorin presenterades. Denna inställning präglar stora delar av den kristna kyrkan fortfarande och har möjliggjort förföljelsen av judar i den kristna världen.
Men efter 1948 började ju saker hända som ingen hade förutsett. Israel, inte bara återupprättades som stat, utan lyckades mot alla odds försvara sin existens när de som helt ny och militärt underlägsen nation blev angripna av samtliga arabiska grannländer samtidigt redan första dagen. Sådant kan ingen filmregissör ens drömma ihop. Konsekvensen blev att man inom vissa kretsar i kristenheten började bläddra i de gamla skrifterna och klia sig i huvudet och lägga ihop vad de läste med vad som hände i världen. Man fick helt enkelt på nytt upp ögonen för vad Gud lovat och vilken roll det ursprungliga förbundsfolket judarna faktiskt spelar i den bibliska historien. Man upptäckte att det ingen kunnat drömma upp redan var nedtecknat i det Gud talat till profeterna. Stora delar av kristenheten sa därför upp prenumerationen på ersättningsteologin.
De som dessutom fortsatte att följa med i det bibliska manuset med ett öga på händelseutvecklingen stärktes i sin tro på att de pusselbitar kyrkan saknat nu föll på plats en efter en. Sions berg, det vill säga tempelberget i Jerusalem, ligger sedan sexdagarskriget 1967 inom Israels gränser, även om just tempelberget är den enda plats i världen där judar inte fritt har tillträde, ännu. Det är svårt att komma ifrån att de politisk inflytelserika evangelikala grupperna i USA tillhör dem som mest ivrigt följer denna utveckling utifrån profetiorna. De är inte alls ensamma, men deras stöd är betydelsefullt för USA’s moraliska och militära stöd till Israel.
I flera sammanhang har jag under senare år, mest från ateistiskt lagda israelvänner, hört svepande och föraktfulla formuleringar om de amerikanska evangelikalernas bevekelsegrunder för sitt stöd till Israel. (Senast i Dekonstruktiv Kritik-podden 25 februari där Aron Flam och Kai Rämö samtalade om Gazakriget.) De evangelikala har beskrivits som en liten knäppgöksekt i södern eller mellanvästern som förskansat sig i bergen, därifrån väntande på Jesu återkomst, en efterföljande slutlig strid och dom (Armageddon), och ser försvaret av Israel som nödvändigt för profetiornas uppfyllande. Och ingen i det bildade Europa vill väl ta i sådana ”deplorables” med tång. Inte heller vill man associeras med någon av dem som är Israelvänner på teologisk grund, i tillägg till den folkrättsliga. Det är beklagligt att den bilden slagit rot och hindrar en djupare dialog om varför västvärlden bryr sig om Israel. I synnerhet som just ”Armageddon” inte är någons teologiska fundament för eller emot Israel. Inte ens de amerikanska evangelikalernas. Gemensamt för evangelikaler är att de i hög utsträckning är bibeltroende och som sådana väl medvetna om att den Gud bibeln beskriver inte behöver deras hjälp för att genomföra sina planer. Däremot finns något annat som är den verkliga teologiska orsaken till deras Israelstöd, som jag ska återkomma till.
Jag ska försöka mig på en grov generalisering av hur jag uppfattar tre olika kristna huvudfåror i inställningen till Israel och judarna som jag hoppas kan hjälpa men först backa tillbaka lite till vad Bibeln faktiskt säger om detta folk och vilka löften de fick för några tusen år sedan.
I 1:a Mosebok 12 talar Gud till Abraham (som då hette Abram) och kallar honom att bryta upp från sin släkt och dra till ett land som Gud skulle visa honom. Gud lovar Abram att hans avkomma ska bli ett stort folk och att genom detta folk ska alla folk på jorden bli välsignade. Gud säger också att ”jag ska välsigna alla som välsignar dig (ditt folk) och förbanna alla som förbannar dig”. Genom bibelhistorien grenar detta ut sig och välsignelsetråden följer med det förbund som Gud sluter med Abraham (som blir hans nya namn i samband med förbundet) och med Abrahams son Isak och hans son Jakob, som också fick namnet Israel och blev stamfader till Israels 12 stammar. Genom hela bibelhistorien är Israels folk Guds ögonsten, men en tjurskallig sådan som ibland också drar på sig Guds vrede och därför förskingras, förslavas, befrias och återsamlas i omgångar. Gud sänder profeter till dem för att korrigera dem men de lyssnar sällan. Konsekvent är dock att de som tar till vapen mot Israels folk alltid döms förr eller senare. Oftast förr.
Israels folk, eller det som är kvar av dem, nämligen det judiska som egentligen är en av de tolv stammarna (Juda), är i bibeln helt centralt i Guds frälsningsplan för världen. Genom den judiske Davids släkt föddes Yeshua (Jesus), hela världens frälsare, och här kan vi se vad Gud syftade på när han talade till Abraham om att hela världen skulle bli välsignad genom honom. Enligt nya testamentet blev Jesus frivilliga offer, att han blev människa och lät sig dödas, vägen till försoning mellan Gud och en fallen mänsklighet. Genom Jesus kan slutligen även icke-judar, som Paulus uttrycker det i Romarbrevet 11 bli ”inympade i det äkta olivträdets stam”, alltså bli del av det andliga Israel. Inte ersätta det!
Rent utombibliskt kan man också dra paralleller till det lilla judiska folkets bidrag till världen i form av vetenskap och samhällelig utveckling. 22% av alla Nobelpristagare är av judisk härkomst och sex av dem var också förintelseöverlevare. Man skulle även här kunna hänvisa till löftena och förbundet och att det är svårt att se hur ett sådant litet folk om och om igen, mot alla odds, mot alla förintelseförsök (Hitler var inte först och heller inte sist), stångar sig igenom historien och förblir betydelsefulla, om det inte funnits en osynlig hand där.
Man skulle också kunna argumentera för att det, genom den kristnade världen, byggts upp en enastående civilisation med mänskliga rättigheter och friheter som aldrig tidigare funnits såvitt känt. Detta är också en inte helt oväsentlig del av de så kallade evangelikalernas världsbild. Allt detta är ju, som bekant, under attack både utifrån och inifrån.
Hur relaterar då de olika kristna huvudfårorna till berättelsen om Abraham, Israel, Jesus, historien och profetiorna? Jag gör inte anspråk på att ha alla rätta svar men här är min bild. Beskrivningarna är mitt försök att förklara skillnaderna och även om dagens kristna kanske inte var med när dessa huvudfåror skapades så tenderar även unga att falla in i någon av dem.
300-talarna – Den kristna kyrkans fiendskap mot judarna kan, som jag antydde ovan, härledas till de första århundradena då kristendomen blev vanlig statsreligion i nuvarande västvärlden men även senare längre österut. Jag tror helt enkelt att kristusmördarparadigmet var bekvämt för kyrkans män och gav kyrkan en yttre fiende som man också kunde använda som syndabock för diverse problem, på välkänt maner, och ersättningsteologin blev en lätt förklaringsmodell. Som tidigare nämnt sitter dessa tankar djupt i vissa gamla kyrkosystem, i synnerhet de som toppstyrts oavbrutet sedan den tid paradigmet skapades. Att man kunnat behålla en sådan teologi trots att den saknar bibelförankring och rent av är i direkt motsats till bibelordet beror nog på att dessa kyrkosystem ger samma vikt åt kyrkoöverhuvudets ord, kyrkans tradition och bibelordet. På så vis kan ”ny” teologi produceras, som i fallet med ersättningsteologin och stå oemotsagd.
De vänsterkristna – Dessa hamnar i ett ingenmansland mellan de andra två grupperna eftersom de, enligt min uppfattning, inte grundar sin attityd till Israel på någon egentlig teologi eller bibeltolkning utan på världslig ideologi. Det är väl beforskat och dokumenterat att stora delar av den kristna kyrkan redan runt förra sekelskiftet började kapas av socialistiskt tankegods. Detta är även sant för Svenska Kyrkan och vissa frikyrkosamfund. Både Johan Sundeen och Per Ewert har skrivit utmärkta och uttömmande böcker i detta ämne. Fenomenet är globalt. Till en början, efter 1948, var denna grupp försiktigt positiva till Israel eftersom de hyste förhoppningar om att Israel skulle bli ett socialistiskt drömrike i mellanöstern. Förintelseöverlevarna hade ju flytt från nazismen och i de vänsterkristnas värld var de predestinerade att bli goda socialister. Den rika förekomsten av kollektiva jordbruk, kibbutzer, samt det faktum att flera av Israels första ledare kom ur fackföreningsrörelsen, stärkte den tron och under 70-talet vallfärdade många unga kristna som volontärer till Israel för att jobba på kibbutz. Besvikelsen och indignationen över att Israel inte blev det socialistiska drömrike de hoppades på, utan snarare en framgångsrik marknadsekonomi, fick denna gruppen att slå över i att bli fientliga mot Israel och är idag snarast palestinaaktivister och bojkottivrare och måste censurera hårt i bibeltexterna för att kunna stanna där.
Övriga – Jag väljer här att inte kalla denna grupp för evangelikaler (alltså karismatiskt lutande baptister och pentekostaler) även om de sammanfaller till stor del. Bland de Övriga har vi dem, ur alla kristna traditioner, som valde att titta djupt i bibelordet och göra den naturliga kopplingen till dagens händelseutveckling i mellanöstern någon gång under det senaste århundradet. De ser orden i 1 Mosebok 12 som omöjliga att komma ifrån eftersom de är så tydliga och ser Israel i ljuset av att de är Guds egendomsfolk, förbundsfolket som man är kallad att välsigna och som man dessutom enligt Romarbrevet 11, av nåd, är inympad som en oäkta del av. Detta måste inte betyda att man i allt håller med den politiska ledningen i Israel. Både profeterna och Jesus talade hårda ord mot både den politiska och religiösa eliten på sin tid. För många blir dock lojaliteten reservationslös, vilket också kan skymma sikten. Det är i grunden Abrahams kallelse som motiverar evangelikaler och andra i gruppen, amerikanska rednecks eller ej, att uttala stöd för Israel. Kanske parat med den västliga identitetsgemenskapen som nog heller inte ska underskattas i tider då det Väst vi känner är starkt ifrågasatt och rent av hotat.
Man skulle också kunna säga att det finns en stor grupp kristna som inte har någon uppfattning alls i Israelfrågan. Det finns också de som tycker den är uttjatad och anser att den tar för stor plats. Men ovanstående är ändå de huvudfåror som jag skulle hävda att de som tagit ställning befinner sig i.
Jag tror att det finns fruktbara beröringspunkter mellan dem som stödjer Israel av rent folkrättsliga skäl och dem som gör det av både teologiska och folkrättsliga skäl. Den beröringsskräck jag tycker mig ana från de förra gentemot de senare gör inte Israel en tjänst. Det är ofrånkomligt att det judiska folket knappast varit möjligt att särskilja som grupp om de inte hållits samman av en gemensam religiös berättelse som givit dem en stark identitet trots återkommande skingring genom århundradena. Låt inte den berättelsen bli ett hinder mellan de goda krafter som vill se ett fredat och livskraftigt Israel.
Anders Nyström