Vindar av realism blåser äntligen genom korridorerna i Bryssel. Det som för bara några år sedan avfärdades som högerextrem dystopi är idag på väg att bli europeisk konsensus: Det nuvarande asylsystemet har kollapsat, och lösningen ligger inte i ”bättre integration” utan i att flytta hela processen utanför unionens gränser. DW:s rapportering om EU:s nya krafttag för att snabba på utvisningar markerar början på slutet för den öppna dörrens politik.
EU:s inrikesministrar samlas nu med en desperat insikt. Trots år av diskussioner lyckas medlemsländerna fortfarande bara verkställa utvisningar i en bråkdel av fallen där asylsökande fått avslag. Systemet är i praktiken riggat för att misslyckas: Har du väl satt din fot på europeisk mark är sannolikheten att du får stanna, legalt eller illegalt, överväldigande stor. Detta skapar en livsfarlig incitamentsstruktur som göder flyktingsmugglare och urholkar förtroendet för rättsstaten.
Den nya given från EU handlar om att riva upp och skärpa det så kallade återvändandedirektivet. Men det verkligt intressanta är inte de tekniska justeringarna, utan det paradigmskifte som nu diskuteras öppet: ”Return hubs” – återvändandecenter i länder utanför EU.
Idén, som pionjärerades av Italien genom avtalet med Albanien, handlar om att bryta länken mellan ankomst och uppehållstillstånd. Genom att flytta asylprövningen och förvaringen till tredjeland punkterar man affärsmodellen för människosmugglingen. Om resan över Medelhavet inte leder till bidragsförsörjning i Tyskland eller Sverige, utan till ett mottagningscenter i Nordafrika eller på Balkan, försvinner viljan att betala smugglarna.
Kritiker på vänsterkanten skriker om mänskliga rättigheter, men de blundar för den moraliska bankrutt som dagens system innebär. Det nuvarande systemet prioriterar den starka, unga man som orkar ta sig över gränsen, på bekostnad av kvinnor och barn i närområdets flyktingläger. Att kräva att asyl söks och prövas utanför EU är inte omänskligt – det är en förutsättning för att kunna hjälpa de mest sårbara via kvotsystem, istället för att belöna dem som bryter sig in.
För Sverige är detta vägval existentiellt. Vi har under decennier agerat som en humanitär stormakt utan konsekvensanalys, vilket resulterat i skuggsamhällen och en välfärd under enorm press. Att EU nu rör sig mot extern prövning och ”återvändandecenter” är en seger för förnuftet. Men Sverige kan inte sitta och vänta på att Bryssel ska färdigställa byråkratin.
Regeringen måste aktivt driva på för att denna modell ska bli standard. Det handlar om att villkora bistånd, handelsavtal och visumregler med att ursprungsländer tar tillbaka sina medborgare. Det handlar om att sluta se migranter som ”klienter” och börja se gränskontroll som en grundläggande statlig kärnuppgift.
Tyskland, Nederländerna och Frankrike har vaknat. De inser att Schengensamarbetet – den fria rörligheten inom Europa – kommer att dö om inte den yttre gränsen säkras hermetiskt. DW:s artikel visar att tålamodet är slut. För mig är slutsatsen given: Asylrätten i dess nuvarande form är oförenlig med den moderna välfärdsstaten. Framtiden ligger i prövning utanför EU, och ju förr Sverige fullt ut omfamnar denna realitet, desto bättre. Det är dags att stänga bakdörren för att kunna hålla framdörren under kontroll.