När röken nu skingras över Teheran och de strategiska kartorna i regionen ritas om i realtid, står det klart att vi har klivit över en tröskel från vilken det inte finns någon enkel återvändo. Operation Epic Fury är inte bara ett uttryck för en ny militär doktrin; det är ett seismiskt skifte i Mellanösterns geopolitik som lämnar decennier av diplomatiska antaganden i aska, och som med brutal tydlighet demonstrerar att den gamla tidens avskräckningsbalans har ersatts av en skoningslös realitet.
Det var en eskalering som många fruktade men få trodde skulle genomföras. När de första rapporterna om angreppen nådde omvärlden stod det omedelbart klart att detta inte var ännu en begränsad skärmytsling i en serie av regionala konfrontationer. Med målet att inte bara försvaga en regim utan att i grunden montera ned dess militära och nukleära apparat, har USA och Israel definierat en ny konfliktlinje där den diplomatiska tidsfristen för länge sedan har löpt ut. I efterspelet av att landets högste ledare bekräftats död, befinner vi oss i ett historiskt vakuum – en punkt där gamla maktstrukturer har upphört att existera, men där de nya ännu inte har tagit form. Vem ersätter? Blir det bättre än mullorna?
Det är en utveckling som med naturnödvändighet tvingar Gulfstaterna, som hittills försökt navigera mellan pragmatism och säkerhetsgarantier, att omvärdera sin säkerhetspolitik. Att bli föremål för vedergällning trots att man inte varit en aktiv del i angreppen är en brutal påminnelse om att i ett fullskaligt krig mellan regionala stormakter finns inga neutrala länder i regionen. För de ledare som i åratal byggt sin politik på antagandet om en kontrollerad rivalitet, är detta nu en tid av smärtsam insikt: den regionala säkerheten vilar inte längre på diplomatiska försäkringar, utan på en självständig militär förmåga som kan skydda det egna landet.
Vi bevittnar nu hur ledarskap prövas under extrem press, där varje beslut riskerar att utlösa en kedjereaktion som kan sträcka sig långt utanför Mellanösterns gränser. Frågan om vad som ska fylla tomrummet efter mullorna är inte längre en teoretisk diskussion, utan en akut säkerhetspolitisk kris. Att eliminera toppen av en statsapparat är en militär bedrift, men att hantera de konsekvenser som följer – fragmentering, oreglerat våld och en djup regional instabilitet – kräver en statskonst som sträcker sig långt bortom precisionen i ett flyganfall. Frågan är om Trump och Netanyahu har definierat en acceptabel ”political end state” för sitt krig mot Iran? Eller hoppas man bara på att det bästa utfallet kan ske utan att de behöver ingripa?
Historien har en tendens att straffa dem som tror att militär dominans i sig är en väg till stabilitet. I spåren av Operation Epic Fury står världen inför utmaningen att förhindra att den här regionen sjunker ner i en tid av oändligt, decentraliserat krig. Är det oreglerade kaoset det enda som återstår i Iran? Eller finns det faktiskt en plan på riktigt? Jag tvivlar på att det var färdigtänkt i Washington och i Tel Aviv…