I Genève återupptar europeiska makter samtalen med Iran, med fokus på landets omstridda kärnenergiprogram. Men i skuggan av dessa förhandlingar växer en obehaglig insikt: att dialog med den iranska regimen riskerar att bli en meningslös charad som bara ger regimen mer tid att fullfölja sina farliga ambitioner. Att tro att eftergifter kan locka Iran bort från kärnvapenspåret är i bästa fall naivt, i värsta fall en aktiv medverkan till att ge regimen just det de vill ha – kärnvapenkapacitet.
Frankrikes president Macron har varnat för att Irans urananrikningsprogram närmar sig en ”point of no return”. Ändå sitter representanter för Storbritannien, Frankrike och Tyskland (den så kallade E3-gruppen) nu återigen vid förhandlingsbordet med en regim som öppet förnekar anklagelserna och som konsekvent brutit mot sina åtaganden. Det är samma regim vars utrikespolitiske talesperson avfärdar Macrons varningar som ”grundlösa” och ”bedrägliga”.
Den iranska regimens agerande ger ingen anledning till optimism. De har konsekvent utnyttjat tidigare förhandlingar för att vinna tid. Sedan USA drog sig ur kärnenergiavtalet 2018 har Iran stegvis ökat anrikningen av uran, och närmar sig nu oroväckande de 90% som krävs för att producera kärnvapen. Samtidigt avvisade de i november ett erbjudande om att begränsa anrikningen till 60% och tillåta utökade inspektioner. Istället krävde E3 en ”omfattande” rapport från IAEA (Internationella atomenergiorganet) om Irans efterlevnad av avtalet. En rapport som, om den blir negativ, kan bana väg för återinförandet av FN:s sanktioner när avtalet löper ut i oktober. Men är det tillräckligt? Och är det för sent?
Macron själv antyder att det kan bli nödvändigt att använda mekanismen för att återinföra sanktioner. Men frågan är om inte den mekanismen är otillräcklig mot en regim som visat sig fullständigt likgiltig inför omvärldens påtryckningar. Irans dokumenterade utveckling av kärnmaterial sedan 2018 ger västvärlden få skäl till eftergifter. E3:s uttalande i juni 2024, som svar på en IAEA-rapport, understryker allvaret: Irans agerande är ”utan motstycke” för en stat utan ett kärnvapenprogram, och landet besitter nu ”betydande” mängder höganrikat uran, vilket gör att ”möjligheten att tillverka en kärnladdning inte kan uteslutas”.
Att tro att nya förhandlingar kommer att leda till något annat än att Iran vinner mer tid är att blunda för regimens natur och intentioner. Irans försvagade regionala inflytande och växande inrikespolitiska oro kan visserligen tyckas göra regimen mer sårbar, men det är farligt att underskatta deras beslutsamhet. Att ge eftergifter till en regim som öppet strävar efter kärnvapen är inte bara kortsiktigt, det är direkt farligt. Det sänder en signal om svaghet och uppmuntrar till vidare eskalering.
Världen har inte råd att låta Iran spela sitt dubbelspel längre. Istället för meningslösa förhandlingar och verkningslösa eftergifter krävs en fast och konsekvent hållning. Det internationella samfundet måste inse att Irans kärnvapenambitioner utgör ett existentiellt hot, inte bara mot regionen utan mot hela världen. Endast genom en kombination av maximalt tryck, trovärdiga avskräckningsåtgärder och ett kompromisslöst fördömande av regimens agerande kan vi hoppas på att förhindra en kärnvapenkatastrof. Att fortsätta förhandla med en regim som visat sig fullständigt opålitlig är inte bara meningslöst, det är att leka med elden.
Statsmannen anser att med tanke på samarbetet mellan Ryssland och Iran när det gäller drönare och ballistiska missiler, så är det inte osannolikt att Ryssland kan hjälpa mullorna att få sina kärnvapen. Allt för att diversifiera hotbilden mot demokratierna i världen.