Rysslands ”forskningsfartyg” utgör en formidabel kapacitet att hota NATO:s undervattensinfrastruktur i kritiska regioner som Östersjön, Barents hav, Nordsjön och Arktis, men också i världshaven. Dessa fartyg, som officiellt används för civil vetenskaplig forskning, fungerar i praktiken som plattformar för underrättelseinhämtning och sabotage. Utrustade med avancerad övervakningsteknik opererar de ofta nära vitala undervattenskablar och annan infrastruktur, vilket väcker farhågor om dolda spioneri- och sabotageoperationer under akademins täckmantel.
Ett nyligen inträffat exempel i Irländska sjön, där det ryska forskningsfartyget ”Yantar” avlyssnades av den irländska flottan när det enligt uppgift släppte ut drönare nära viktiga energi- och internetkablar, belyser faran. Detta är bara det senaste kapitlet i en serie provokativa aktiviteter av ryska ”forskningsfartyg”, vilket har lett till ökad oro över säkerheten för NATO:s livlinor under ytan.
Dessa fartyg är mer än vad de verkar vara. Beväpnade med spetsteknologisk övervakningsutrustning har de potential att kapa undervattenskablar och lamslå energi- och kommunikationsnätverk. Samtidigt står den ryska forskningsflottan inför moderniseringsutmaningar, men Rysslands ambitioner sträcker sig längre än till forskningsfartyg. Rapporter tyder på att tankfartyg, som ”Eagle S”, som tillhör den så kallade ”skuggflottan”, utrustas för spionage. Om detta stämmer innebär det en oroväckande eskalering – att omvandla vanliga kommersiella fartyg till dolda sabotageverktyg.
Dubbla roller och dold agenda:
Klassificeringen av ”forskningsfartyg” i Ryssland är bred och flytande. Officiellt har dessa fartyg till uppgift att genomföra vetenskapliga mätningar och forskning till sjöss, men definitionen inkluderar ofta fartyg som utför sekundära vetenskapliga uppgifter. Denna flexibla kategorisering går tillbaka till 1950-talet, och med tiden har äldre fartyg eller fartyg som omplacerats från andra uppgifter också stämplats som forskningsfartyg.
Denna breda definition återspeglar den dubbla användningen av många ryska forskningsfartyg, som ofta tjänar både civila och militära syften. Under den sovjetiska eran var fartyg som opererade i Atlanten från 1959 och framåt nominellt en del av civila rederier men var i verkligheten kontrollerade av försvarsministeriet. Dessa fartyg var officiellt tilldelade avdelningen för marina expeditionsarbeten under den sovjetiska vetenskapsakademin, men deras verksamhet var nära anpassad till militära mål, inklusive underrättelseinhämtning och övervakning.
Två organisationer, oklara roller:
Rysslands forskningsfartyg opererar under två centrala organisationer:
- Huvuddirektoratet för navigering och oceanografi: Ansvarar för navigations-, hydrografiskt, hydrometeorologiskt och topografiskt-geodetiskt stöd för Rysslands flotta och väpnade styrkor. De koordinerar officiellt alla flottans forskningsfartyg.
- Huvuddirektoratet för djuphavsforskning: En mycket hemlig enhet inom det ryska försvarsministeriet, troligen direkt underställd försvarsministern. De tros ansvara för djuphavssabotage och underrättelseuppdrag, och opererar från Gadzhiyevo i Barents hav.
Förhållandet och ansvarsfördelningen mellan dessa två direktorat är oklart. Även om båda officiellt koordinerar maritim forskning, finns ingen offentligt tillgänglig information som förklarar varför deras uppgifter överlappar varandra eller hur deras roller skiljer sig åt.
Fartygens kapacitet och hotbilden:
De ryska forskningsfartygen, främst hydrografiska fartyg, kan användas för underrättelseinhämtning och sabotage mot NATO:s och EU:s undervattensinfrastruktur. De har djuphavsövervakningskapacitet och kan användas för sabotageoperationer mot undervattenskablar, energi- och internetinfrastruktur. De kan genomföra djuphavsforskning av havsbotten för topografisk kartläggning, söka efter utrustning från sjunkna fartyg eller flygplan och genomföra räddningsoperationer. Dessa funktioner kan också användas för underrättelseinhämtning och sabotage, till exempel mot motståndares undervattenskablar eller rörledningar.
Rapporter visar att den ryska flottan 2020 hade ett stort antal hydrografiska fartyg, varav endast 15 kan operera i avlägsna havsområden. Utöver dessa finns ett antal specialfartyg, som ”Yantar” och ”Admiral Vladimirsky”, som ofta figurerar i media på grund av deras misstänkta aktiviteter.
Utmaningar och framtidsutsikter:
Trots att Ryssland vid första anblicken verkar ha en imponerande flotta av forskningsfartyg, är de flesta byggda på 1970- och 1980-talen och kommer snart att tas ur bruk. Sedan 2010-talet har både den ryska civila och militära forskningsfartygsflottan stått inför samma betydande utmaning: behovet av modernisering. Även om Ryssland har byggt nya fartyg sedan 2010-talet har sanktioner efter invasionen av Ukraina, avbrott i samarbetet med utländska varvsföretag och den tunga arbetsbelastningen för lokala skeppsbyggare hindrat framstegen.
Säkerhetsläget i Östersjön:
En av de mest omedelbara säkerhetsutmaningarna för Ryssland i Östersjön är Finlands och Sveriges anslutning till NATO. Denna expansion har inte bara förlängt Rysslands landgräns mot alliansen utan också förvandlat Östersjön till vad ryska analytiker beskriver som en ”NATO-sjö”. Finska viken, en kritisk sjöväg för tillgång till och från Kaliningrad, kan lätt blockeras av de finska och estniska flottorna, vilket lämnar den ryska Östersjöflottan isolerad. Ett sådant scenario understryker den strategiska sårbarheten i Rysslands position i regionen.
Statsmannen anser:
Rysslands forskningsflotta utgör ett reellt och växande hot mot NATO:s och EU:s undervattensinfrastruktur. Genom att utnyttja fartygens dubbla roller, och den inneboende oklarheten i deras operationer, kan Ryssland bedriva underrättelseinhämtning och sabotage under täckmantel av vetenskaplig forskning. Den ökande frekvensen av incidenter, i kombination med Rysslands moderniseringssträvanden och utökade samarbete med Kina, kräver ökad vaksamhet och starkare motåtgärder från NATO och dess allierade. Att skydda undervattensinfrastrukturen är inte bara en fråga om att försvara kablar och rörledningar, det handlar om att motverka en beräknad strategi för att destabilisera NATO-länder genom att utnyttja deras sårbarheter under ytan.
Ovanstående text beskriver det akuta behovet vi har för att skydda vår infrastruktur i Östersjön och i övriga hav, där vi har samhällsviktiga havskablar.