Det är en tacksam rubrik: ”Tyskar stöder i stort sett demokratin, motsätter sig extremhögern”. En ny, omfattande studie från ”Mitte Studie” (Centrumstudien) målar upp en bild av ett Tyskland där den demokratiska ryggraden är starkare än på länge.
Studien, beställd av den socialdemokratiska tankesmedjan Friedrich Ebert Foundation, är tänkt att fungera som ett ”tidigt varningssystem” för antidemokratiska strömningar. Och den levererar, åtminstone på ytan, lugnande besked: 80 % av tyskarna är starkt engagerade i demokratin (en ökning) och endast 3 % har en ”fast högerextrem världsbild” (en minskning).
Men bortom dessa glansiga siffror döljer sig en verklighet som studien desperat försöker bortförklara – och en massiv kognitiv dissonans.
Den uppenbara vinklingen: Hur kan högern minska när AfD är näst störst?
Här måste vi stanna upp. Hur kan ”stödet för högerextremism” minska, när Alternative für Deutschland (AfD), enligt alla tunga opinionsmätningar (Deutschlandtrend, m.fl.), är Tysklands näst största parti?
Svaret är enkelt: studien är inte en neutral observation; den är ett politiskt vapen. Genom att komma från en socialdemokratisk tankesmedja är dess syfte inte att förstå oppositionen, utan att patologisera den.
Studien tvingas själv medge de sprickor som motsäger dess egen rubrik:
- 15 % av tyskarna stöder en diktatur (”vi borde ha en ledare som styr Tyskland med stark hand”).
- 30 % har negativa attityder till asylsökande.
- Och den kanske mest talande siffran: Endast 6,6 % av de tillfrågade tog tydligt avstånd från alla studiens 18 påståenden om högerextremism – en historiskt låg siffra.
Detta innebär att den stora, tysta massan av tyskar, som studien kallar ”centern”, kanske älskar ”demokrati” i teorin, men de är inte längre villiga att helhjärtat fördöma de åsikter som etablissemanget har definierat som ”extrema”.
Ungdomen ser det de äldre vägrar se
Den mest avslöjande delen av denna ideologiska övning är när forskarna tvingas titta på framtiden: ungdomen.
Studien konstaterar, närmast chockat, att högerextremism är ”signifikant mer utbredd” bland unga människor. Forskarna skyndar sig att förklara detta med terapeutiskt flum: det beror på ”uppdämd aggression” och en vilja att ”rikta aggressionen mot marginaliserade grupper”.
Detta är en total feldiagnos. Det handlar inte om ”aggression” – det handlar om realism.
Precis som i Sverige är det Tysklands unga som växer upp i den verklighet som den äldre, idealistiska generationen skapade.
Vi ser exakt samma mönster i de svenska skolvalen. Medan det vuxna medielandskapet och den politiska eliten i årtionden har lutat åt vänsterliberalism, har de svenska skolvalen konsekvent visat en massiv övervikt för höger- och nationalistiska partier (Moderaterna och Sverigedemokraterna).
Varför? För att unga människor inte röstar baserat på 70-talets ideologiska strider. De röstar baserat på sin vardag.
Den tyska och svenska ungdomen är de som tvingas leva med den äldre generationens katastrofala misstag gällande invandringspolitiken. Det är de som ser otryggheten i sina skolor, på sina gator och i sina städer. De ser ett samhälle som deras föräldrar och morföräldrar, i sin strävan efter att vara ”goda”, höll på att montera ned.
Att unga människor i Tyskland och Sverige därför dras till nationalism, auktoritära värderingar och en önskan om en ”stark ledare” är inte ett tecken på ”aggression”. Det är en logisk, realpolitisk reaktion. De förstår att de är den generation som måste leva med – och städa upp – den röra som de äldre skapade.
Denna ”Mitte Studie” är inte ett bevis på att högern är på nedgång. Det är ett bevis på att etablissemanget både i Tyskland och Sverige inte förstår varför de håller på att förlora. Nämligen att ungdomen röstar realpolitiskt för att rädda sin egen framtid.